Ledare okänd för miljarder väljare
Who is Hu?

Liberal Debatt nr 4/5 2002
« tillbaka
Så klev Kinas nya ledare klev fram i rampljuset i den rangordning, som den nya 16:e Centralkommittén valt de nio medlemmarna i Politbyråns Ständiga Utskott (PBSU). Inte många utanför de allra innersta kretsarna kunde känna igen alla nio utan fusklapp. De nio ingenjörerna i mörk kostym är just så lika och färglösa - och därför så okända också för 1,2 miljarder kineser - som på bilderna från denna högtidliga ceremonin. De nya ledarna i Folkrepubliken Kina har valts i Folkets Stora Sal utan att Kinas folk haft något inflytande.

Valet har som så ofta förr i Kinas historia ägt rum bak lyckta dörrar i Beijings kejsarpalats i ett långvarigt intrigspel mellan åldrande ledare, som noga vaktat på att fortsätta styra genom sina politiska arvtagare. Det är ljusår från den demokratiska fullblodsprocess, då Republiken Taiwan för snart tre år sedan valde ny president och fullbordade det hittills enda demokratiska och fredliga maktskifte, som ägt rum i en kinesisk statsbildning genom historien.

Med den nye generalsekreteraren Hu Jintao fullbordas ett generationsskifte, som varit noggrant planerat i tio års tid. För Kinas ledare är kommunistpartiets maktmonopol det helt överordnade existentiella målet. Det får dess ledare att bortse från både ideologiskt arv och egna motsättningar. Ordning och stabilitet ska fortsatt härska i Mittens rike.

Kommunisterna tog under Mao Zedong makten 1949, sedan många kineser fått nog av inbördeskrig och oreda under Chiang Kai-Sheks regim. Med Mao återställdes lugn och ordning – trodde man. Men Mao var rastlös i sin revolutionära iver. Det Stora Språnget på femtiotalet krävde miljoner bönders liv och på sextiotalet följde Kulturrevolutionen med ofattbara våldsexcesser och ännu fler människooffer.

Ekonomisk tillväxt
När Mao gick bort 1976 återkom den under Kulturrevolutionen avpolletterade Deng Xiaoping och påbörjade Kinas långa marsch ut ur sin isolering. Hans ”Fyra Moderniseringar” blev ledstjärna för den reformpolitik som inleddes och givit Kina en på många sätt exceptionell ekonomisk utveckling de gångna tjugofem åren. Något som fått många aningslösa bedömare i väst att dra förhastade slutsatser om det kinesiska ledarskapets innersta tankar.

För Deng var Kinas modernisering vägen att förhindra politiskt och ekonomiskt kaos. Med Kulturrevolutionen var partiets legitimitet bortsopad. För att återvinna folkets acceptans av partiets maktmonopol såg Deng som enda möjlighet att skapa ekonomisk tillväxt och ett för kinesiska förhållanden spirande välstånd. Att vissa människor blir rika var inte ett hinder utan en förutsättning för fortsatt maktmonopol.

Men demokratisering var det aldrig tal om för Deng. Den kände dissidenten Wei Jingsheng förklarade redan på sjuttiotalet i samband med det första utbrottet av oppositionell demokratirörelse, att det grundläggande som saknades i Dengs moderniseringar var just demokratisering – den Femte Moderniseringen. Wei kastades i fängelse och därefter i exil.

Åttiotalets snabba ekonomiska utveckling tog många kinesiska intellektuella och stadsbor ur den förlamning som svält och kaos skapat. Förväntningar på politiska förändringar började spira. Med tiden knöts dessa också till vissa så kallade reformistiska ledare i partiet - särskilt till generalsekreteraren Hu Yaobang, som visserligen tvingades bort från makten 1987, men som ersattes av en annan reformist Zhao Ziyang.

Militär massaker
Hu Yaobangs plötsliga dödsfall i april 1989 blev den tändande gnistan för den massiva studentrörelsen för politiska reformer denna vår. När Sovjetledaren Gorbatjov besökte Beijing i maj hade den kinesiska ledningen – ytterst patriarken Deng – redan bestämt sig för att med våld kväsa studentrörelsen, som för var dag fick allt större folkligt stöd runt om i Kina.

PBSU-medlemmen Li Peng har kallats ”slaktaren från Himmelska Fridens Torg” för sin roll som arkitekten bakom den militära massakern den 4 juni 1989. Men, då bortser man från att inga viktiga politiska beslut i Kina togs utan att Deng stod fullt bakom dessa. Både i Kina och i omvärlden har Li Peng fått stå som syndabock för att dölja den ytterst ansvarige för blodbadet och den efterföljande terrorn mot demokratirörelsen.

Händelserna kring den 4 juni 1989 har överskuggat allt annat i Kinas utveckling sedan dess. I partiledningen var det den dåvarande generalsekreteraren Zhao Ziyang, som visade förståelse för studenternas krav på politisk uppluckring – en dödssynd i de övriga ledarnas ögon. Redan flera veckor före den blodiga upplösningen hade beslutet fattats att Zhao måste gå. Zhao befinner sig sedan dess i husarrest utan kontakt med omvärlden.

För Deng återstod att sopa ihop spillrorna och konsolidera partiets maktmonopol - liksom tidigare med ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion. Till det kom att hitta en ny ledning för partiet, som inte var alltför komprometterad i folkets ögon. Till ny generalsekreterare utsågs Jiang Zemin, den i centrala sammanhang oprövade partisekreteraren från Shanghai.

Viktigt för Jiangs pålitlighet i de åldrande ledarnas ögon var hans resoluta ingrepp mot studenter och media, som i Shanghai våren 1989 stod bakom studenterna i Beijing. För patriarkerna i Beijing hade Jiang visat prov på en fasthet som saknats hos mer mjuka krafter i Beijing. Jiang var därmed mannen att med fast hand – under Dengs överinseende – leda partiet framåt i dess fortsatta maktposition.

Maktmonopol
De år som följt har i hög grad präglats av det som Deng förväntade sig. Fortsatt ekonomisk tillväxt med exportökningar och utländska investeringar under partiets oinskränkta maktmonopol. Till Beijing hämtades den verklige arkitekten bakom Shanghais ekonomiska politik, Zhu Rongji, som 1997 efterträdde Li Peng som premiärminister. Li har varit garanten för att inga politiska avvikelser eller någon omvärdering av händelserna 1989 skulle ske.

Men Jiangs år vid makten har också präglats av oförmåga att ta itu med verkliga ekonomiska och politiska reformer. Jiangs främsta förmåga har varit att försiktigt balansera olika krafter i makthierarkin och samtidigt systematiskt eliminera motståndare och bygga upp en egen maktbas, den så kallade Shanghai-fraktionen. Närmste rådgivaren sedan åren i Shanghai, Zeng Qinghong, har varit ytterst ansvarig för partiets interna ledarrekrytering.

Jiang ingen ny Mao
Jiang kan inte mäta sig med vare sig Mao eller Deng, de första två giganterna i partiets ledning. Men med åren har Jiangs aptit vuxit. Vid den 15:e partikongressen lyckades han bli av med sina äldre rivaler, genom att tvinga fram att inga ledare får omväljas till officiella poster efter det att de fyllt sjuttio. Då försäkrade han sig också om att den impopuläre Li Peng och den populäre Zhu Rongji, som trots sin bakgrund i Shanghai aldrig tillhört Jiangs följe, skulle tvingas avgå vid årets partikongress.

Inför årets kongress har Jiangs allt överordnade ambition varit att stadfästa sin position som den tredje i raden av stora kinesiska ledare. Jiang har också lanserat egna så kallade tankar och sökt få dem inskrivna i partistadgan. Utan att överdriva den intellektuella nivån i Maos ”lilla röda”, framstår Jiangs tankar om t ex ”de tre representationerna” som tämligen mediokra och vaga. Entusiasmen har nog varit ganska begränsad, men den öppna oppositionen har varit försiktig.

Allt tydligare har Jiang visat sig vilja kvarstå som Kinas officielle ledare också efter årets kongress. Han har åtminstone som Deng velat behålla sin ledande position i den centrala militärkommissionen, när han avgår som generalsekreterare och Kinas statsöverhuvud. I våras organiserades en ”folklig” opinionsstorm för att behålla Jiang på alla tre posterna. Där gick dock gränsen för Jiangs makt.

Liksom Li Peng och Zhu Rongji har även den fjärde i makthierarkin, Li Ruihuan, motsatt sig Jiangs planer. Li Ruihuan, som öppet visat sin oförståelse för Jiangs ideologiska ambitioner, väntades ta över efter Li Peng som talman i den för reformprocessen viktiga Nationella Folkkongressen, som skulle ha kunnat bli en plattform för hittills bromsade politiska reformer.

Också Li hämtades till Beijing efter sommaren 1989. Till skillnad från teknokraterna i partiets ledning har Li haft en folklig framtoning med sin proletära bakgrund som snickare. Li var 1989 borgmästare i Beijings grannstorstad Tianjin. I skarp kontrast till Jiang valde Li dialogens väg med oppositionen i Tianjin. Till skillnad från i Beijing, där Zhao Ziyang inte gavs möjlighet att fullfölja sin dialoglinje, var Li framgångsrik på sin hemmaplan.

Okänd ledare
Redan vid 14:e partikongressen 1992 invaldes den då ännu inte femtioårige Hu Jintao i PBSU. Av Deng hade han handplockats för att skolas in i rollen som den kommande fjärde generationens ledare. Hu är, när han nu tar över som generalsekreterare efter Jiang, fortfarande helt okänd som person. Mest känd är han för att han var partisekreterare i Tibet, när kinesisk militär krossade demonstrationer mot centralmakten.

Trots alla utländska investeringar och regeringsdelegationer – i dagarna reser Leif Pagrotsky med svenska näringslivsföreträdare – talar mycket för att Kinas ekonomiska under är kraftigt övervärderat. Mycket få av alla dessa utländska besök och investeringar har givit någon som helst utdelning. Som den mångårige Kina-analytikern Joe Studwell skriver i
”The China Dream” handlar det främst om omvärldens snart tusenåriga fascination inför en möjlig framtida jättemarknad, som alltid har varit just bara en möjlig framtida jättemarknad.

I själva verket sitter Kinas ledare på en tickande bomb. Taiwan är med 23 miljoner invånare en större exportmarknad för USA än Kina med sina 1,2 miljarder invånare. Kinas ekonomiska framsteg ligger främst på exportmarknaden, där det nästan uteslutande handlar om lågkvalificerad sammansättningsindustri med mycket lågt ”added value” i exportprodukterna. Den utländska teknologiöverföringen ligger därför på en mycket låg nivå.

De statliga företagen är konkursmässiga och lever på grund av faran för massarbetslöshet på regeringsgaranterade lån från Kinas banker, som i sin tur befinner sig i en accelererande finansiell kris. Låneskulden till omvärlden är ringa, men den inhemska riskerar att få det kinesiska korthuset att rasa. Kanske hälften av alla banklån saknar täckning. Om de kineser som idag har sina besparingar på bank skulle förlora tilltron till finanssystemet kollapsar det. Det kan som en annan Kina-analytiker Gordon Chang skriver i ”The Coming Collapse of China” innebära slutet för det politiska systemet.

Tickande bomb
Det krävs politiskt mod och reformvilja för att vända utvecklingen. Den nu avslutade partikongressen ger en antydan om den fortsatta vägen. Som straff för att ha motsatt sig Jiangs personliga strävanden tvingades Li Ruihuan lämna partitoppen i förtid. Hans plats som talman i Folkkongressen tas nu över av den Jiangtrogne och konservative Wu Bangguo.

Jiang lyckades få in både Zeng Qinghong, Wu och tre andra proselyter i PBSU. Möjligen har Hu stöd av Wen Jiabao, som förväntas bli ny premiärminister. Wen är nog främst en ekonomisk teknokrat, men var Zhao Ziyangs närmste rådgivare våren 1989. Å andra sidan fick Li Peng in sin närmste man från 1989, Luo Gan, som ansvarig för lag och ordning.

Jiang gick som vanligt till verbal attack mot den utbredda korruption, som kanske mer än något annat undergrävt regimens legitimitet. Frågan är om Jiangs ordval övertygar. Förre partisekreteraren i Beijing, Chen Xitong, avtjänar trots sin position ett långt fängelsestraff för korruption. Å andra sidan var hans efterträdare Jia Qinglin djupt indragen i en av Kinas största korruptionsaffärer. Jia är en av de Jiangtrogna, som nu intog en plats i PBSU. Chen Xitong var konkurrent till Jiang.

I Kina tickar bomben vidare. Den nyss avslutade partikongressen visar att Jiangs väg kommer att fullföljas - ekonomisk tillväxt och fullständig maktkontroll. Om någon hoppats på Hu Jintao som nydanare, vilket föga i hans meriter tyder på, så har Jiang Zemin bundit honom till händer och fötter. Kanske träder Jiangs skyddsling Zeng Qinghong snart fram som den verklige ledaren men utan möjlighet att förhindra det politiska systemets kollaps.

Lennart Rohdin, Liberal Debatts redaktionsråd

« tillbaka
www.rohdin.nu