Lennart Rohdin

Kina, demokrati och Taiwanfrågan

Lennart Rohdin
Onsdagsföreläsning vid Centrum för Stillahavsasienstudier
Stockholm, 28 februari 2001


	« tillbaka

I en lysande uppvisning i levande demokrati valdes oppositionsledaren Chen Shui-bien till ny president i Taiwan den 18 mars förra året. Till en alltmer högljudd ordkrigskampanj från Beijing med öppet krigshot gick rekordmånga – 83% - av de taiwanesiska väljarna och röstade till nästan 40% fram den kandidat som var det kommunistiska Kinas måltavla till president. Taiwans demokrati visade sin mognad. I en demokrati väljer människor själva sina ledare och sin framtid.

Den 10 december 1979 ägde en omfattande fredlig demonstration med runt 30.000 deltagare rum i Taiwans nästa största stad, hamnstaden Kaoshiung. Det skedde för att uppmärksamma FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.. Det var den allt starkare, men fortfarande helt förbjudna, taiwanesiska oppositionen mot Chiang Kai-sheks militärdiktatur och enpartistat, som gav sig ut på marsch för demokrati och mänskliga rättigheter.

Demonstrationen, också kallade Meilidao-händelsen efter oppositionsrörelsens taiwanesiska namn, slogs ned med brutalt våld och de ledande oppositionella ställdes inför krigsrätt. 30 år efter det att Chiang Kai-shek hösten 1949 flytt fastlandet undan den segrande Röda Armén och etablerat sitt dikatoriska välde på Taiwan tolererades fortfarande ingen opposition. Och då var ändå Chiang Kai-shek själv död sedan 1975. Året före Meiliado hade Chiang Kai-sheks son Chiang Ching-kuo valts till ny president på Taiwan. Chiang Kai-sheks parti Kuomintang (KMT) satt fortsatt orört i den taiwanesiska enpartistaten.

En av ”de åtta från Kaohsiung”, demonstrationsledarna som ställdes inför krigsrätt och dömdes till långa fängelsestraff var Anette Lu, en av grundarna av den taiwanesiska kvinnorörelsen, som dömdes till 12 års fängelse enligt Taiwans krigslagar. Bland de övriga åtta fanns flera av dem som något decennium senare skulle komma att bli partiledare för Taiwans första oppositionsparti - Democratic Progressive Party (DPP). En av dem var DPPs nuvarande partiledare Lin Yi-hsiung, som under fängelsetiden fick uppleva att modern och två små tvillingdöttrar mördades i ett av allt att döma politiskt motiverat attentat. Andra oppositionsledare som DPPs ledare till för tre år sedan, Hsu Hsin-liang, lyckades fly till en långvarig exil i USA. Anette Lu frigavs ur fängelset 1985 av hälsoskäl p g a cancer.

Ett drygt tiotal unga jurister ställde modigt upp som försvarsadvokater och riskerade sin framtida karriär. Bland dessa fanns Chen Shui-bien och Frank Hsieh, som båda övergav juridiken för att ansluta sig till kampen för demokrati och mänskliga rättigheter på Taiwan. Chen Shui-biens hustru förlamades från midjan och nedåt och framlever sitt liv i rullstol efter ett politiskt attentat några år efter rättegången mot Meilidao-ledarna.

1986 utmanade oppositionen på nytt KMTs enpartivälde genom att den 28 september på Grand Hotel i Taipei utropa bildandet av DPP. Bakom bildandet stod många av dem som deltog 1979 i Kaohsiung – flera fortfrande i fängelse eller i exil. Helt oväntat uteblev denna gång den öppna repressionen. Partiet var visserligen olagligt, men inga polisiära åtgärder vidtogs. Något senare upphvdes krigslagarna och DPP blev legalt oppositionsparti. Kort därefter avled Chiang Chin-kuo och efterträddes av sin vicepresident, den Taiwan-födde Lee Teng-hui.

Under allt starkare tryck från DPPs allt större valframgångar från den första parlamentsvalen 1989, manövrerade sig Lee Teng-hui förbi hökarna i KMT och successivt demkratiserades Taiwan. DPP vann redan i de andra parlamentsvalen 1992 en tredjedel av Taiwans väljares stöd. I lokalvalen 1993 fick det tidigare allenarådande KMT för första gången mindre än 50% av väljarna mot drygt 40% för DPP. I lokalvalen 1997 var DPP för första gången största parti på Taiwan.

Redan 1994 vann DPP genom Chen Shui-bien den viktiga borgmästarposten i huvudstaden Taipei. 1998 förlorade visserligen Chen borgmästarposten mycket knappt, trots att han ökade sin väljarandel till 45%. Samtidigt vann DPP emellertid borgmästarposten i Taiwans näst största stad Kaohsiung genom Frank Hsieh. Flera provinsguvernörsposter erövrades också av DPP. Bl a vann Anette Lu i Taoyuan.

President Lee Teng-hui omvaldes 1990 av det KMT-kontrollerade parlamentet som president. 1996 hölls för första gången direkta val av president. Lee Teng-hui ställde upp till omval och gick segrande ur valet mot bl a DPPs kandidat Peng Ming-min. Denne återvände 1994 till Taiwan efter 23 år i exil efter att 1964 ha publicerat ett manifest, där han förespråkade direkta presidentval, vilket omedelbart ledde till hans arrestering.

President Lee blev Taiwans förste folkvalde president. Därmed fullbordades en demokratiseringsprocess som saknar motstycke åtminstone i Asien. Detta perspektiv oroade givetvis de kommunistiska envåldshärskarna i Beijing. Taiwan har historiskt egentligen aldrig varit under Beijings fulla kontroll. Bara under tio år inan ön 1895 övertogs av Japan efter fredsfördraget i Shimonoseki styrdes Taiwan från Beijing. Visserligen återgick Taiwan till Kina efter Japans kapitulation 1945 men fram till Chiang Kai-sheks ankomst 1949 rådde fullt inbördeskrig på fastlandet.

Den 18 mars förra året gick Taiwans väljare för andra gången till fria och direkta val av landets president. Chen Shui-bien var DPPs presidentkandidat med Anette Lu som sin vicepresidentkandidat - 20 år efter Meilidao-händelserna i Kaoshiung. I Kaoshiung regerade Frank Hsieh efter att ha vunnit borgmästarvalet i december 1998. Chen Shui-bien var som regerande borgmästare i huvudstaden Taipei 1994-98 därmed den företrädare för DPP som så långt nått längst i Taiwans politiska system. Och Lin Yi-hsiung var DPPs partiledare. Hsu Hsin-liang, som förlorade den interna kampen inom DPP om att få bli partiets presidentkandidat ställde dessutom upp som oberoende kandidat i presidentvalet efter att ha lämnat DPP under 1999.

Presidentvalet såg länge ut att kunna bli en riktig rysare. Tre kandidater låg hack i hälarna på varandra runt 25% vardera av sympatierna i de ständiga opinionsundersökningar som avlöste varandra fram till sista veckans förbud mot opinionsmätningar. Regeringspartiet KMT, där Lee fortfarande var ordförande och dess starke man, hade nominerat den föga karismatiske sittande vicepresidenten Lien Chan, som vid sin sida hade den mer utåtriktade premiärministern Vincent Siew som vicepresidentkandidat.

Den kanske mest populäre, och i alla händelser mest populistiske, av de gamla KMT-funktionärerna, partiets förre generalsekreterare James Soong, misslyckades med att vinna partiets nominering och ställde upp som oberoende kandidat. Hans plattform riktar sig nu i första hand mot partipolitik och partiväsende. Soong startade sin valkampanj först av de tre huvudkandidaterna Lien Chan, Chen Shui-bien och James Soong. Länge hade Soong ett stabilt försprång med ca 35% av opinionen bakom sig. Sedan mycket omfattande dubiösa ekonomiska transaktioner Soong ägnat sig åt som ledande KMT-funktionär avslöjats i slutet av hösten 99 rasade siffrorna.

KMTs kandidat Lien Chan låg nästan hela tiden strax efter Chen och Soong. Det spekulerades om att Lien Chan till slut ska gå segrande ur striden, dels för att han som sittande vicepresident står för stabilitet i en ekonomiskt och politiskt orolig situation för Taiwan, och dels för kvarvarande rester av KMTs gamla röstköpspolitik främst på landsbygden. Även om röstköp blivit allt ovanligare, kunde det naturligtvis fått betydelse om valutgången blivit väldigt jämn, som det fortfarande såg ut i de sista opinionsmätningarna.

Den stora majoriteten av Taiwans 24 miljoner invånare räknar sig som taiwaneser. De är ättlingar till kinesiska invandrare från Kinas sydostkust på 16- och 1700-talen. På Taiwan finns också en liten ursprungsbefolkning som inte är av kinesiskt ursprung. När Chiang Kai-shek led sitt stora nederlag i det kinesiska inbördeskriget 1949 mot Maos Röda Armé flydde han med ett par miljoner fastlandskineser till Taiwan, där hans Republiken Kina fortsatte. Den taiwanesiska befolkningsmajoriteten styrdes med järnhand av Chiang Kai-shek genom de krigslagar, som först hans son upphävde 1987. Oppositionella sattes på fängelseön Gröna Ön eller tvangs i mångårig exil.

1986 utmanade oppositionen på nytt KMTs enpartivälde genom att på Grand Hotel i Taipei utropa bildandet av DPP. Bakom bildandet stod ett stort antal av dem som deltagit i 1979 års demonstration i Kaoshiung. Helt oväntat uteblev denna gång den öppna repressionen. Partiet var visserligen olagligt, men inga polisiära åtgärder vidtogs. Något senare upphävde president Chiang Chin-kuo krigslagarna och DPP blev legalt oppositionsparti. Kort därefter avled Chiang och efterträddes som president av sin vicepresidenten Lee Teng-hui, den förste Taiwan-födde som nått så högt på samhällsstegen.

Under allt starkare tryck från oppositionen lyckades Lee Teng-hui manövrera sig förbi hökarna i KMT och successivt demokratisera Taiwan. DPP fick allt större valframgångar och erövrade 1994 borgmästarposten i huvudstaden Taipei. Borgmästare blev försvarsadvokaten från 1979, Chen Shui-bien. 1998 gick DPP fortsatt starkt framåt. Visserligen förlorade Chen Shui-bien borgmästarposten i Taipei mycket knappt till den mest populäre av KMTs alla politiker Ma Ying-jeou, men å andra sidan vann DPP borgmästarposten i Kaoshiung. Dessutom erövrades flera provinsguvernörsposter. Bl a vann Anette Lu i Taoyuans län.

1996 gick taiwaneserna för första gången till direkta val av president. Lee Teng-hui ställde upp till omval och gick segrande ur valet och blev därmed Taiwans förste folkvalde president i ett val med flera kandidater från olika partier. Därmed fullbordades en demokratiseringsprocess som saknar motstycke åtminstone i Asien. Detta perspektiv oroade de kommunistiska envåldshärskarna i Beijing. Taiwan har historiskt egentligen aldrig varit under Beijings fulla kontroll och har inte sedan 1895 styrts från Beijing.

I Kina finns en djup känsla av förödmjukelse efter den behandling landet utsattes för av de västliga stormakterna och Japan sedan mitten av 1800-talet. Upprättelsen från denna förödmjukelse har kommit att knytas till frågan om Hongkongs, Macaos och Taiwans ”återförening” med resten av Kina. Återföreningen är symbolen för Kinas upprättelse och har inget med vad människor i de berörda områdena kan tänkas vilja att göra. I takt med att den kinesiska kommunismen förlorat sitt ideologiska innehåll efter Maos död och Deng Hsiao-pings reformpolitik har en alltmer militant nationalism uppammats som enande kraft i ett Kina som präglas av allt djupare klyftor ekonomiskt, socialt och ekologiskt.

De kinesiska ledarna nådde en stor framgång genom att med den brittiska kolonialmakten över huvudet på människorna i Hongkong göra upp om en återförening som verkställdes 1 juli 1997. Den demokratiskt valda folkförsamlingen i Hongkong ersattes med en av Beijing handplockad församling av ja-sägare. När Hongkongborna i maj 1998 gick till de första allmänna valen efter återföreningen röstade 2/3 av dem i ett rekordartat valdeltagande på kandidater från den demokratiska oppositionen. Valsystemet gav dem mindre än 1/3 av platserna i den lagstiftande församlingen. Hongkong visade att Deng Hsiao-pings formel ”Ett Kina - två system” inte innefattar rätten för människor att demokratiskt forma sin egen framtid.

Det är därför med djup oro de kinesiska ledarna sett de snabba demokratiska framstegen på Taiwan som ett hot mot ambitionerna att ansluta Taiwan till fastlandet. Till skillnad från i Hongkong eller Macao kan det inte ske genom en uppgörelse med en främmande kolonialmakt över huvudet på de berörda. På Taiwan styrs landet av politiker som valts i fria och demokratiska val. Den rätten att bestämma sin egen framtid är det få taiwaneser som kan tänka sig att avstå till den kommunistiska nomenklaturan i Beijing. För att skrämma väljarna att inte rösta på Lee Teng-hui 1996, genomfördes stora militära maktdemonstrationer på fastlandet. Flera missiler avfyrades mot taiwanesiskt territorialvatten, vilket tvingade USA att sända två hangarfartysgrupper till området. Resultatet blev det motsatta, då taiwaneserna återvalde president Lee med större majoritet än väntat. Det demokratiska Taiwans invånare visade att de bestämmer själva om sin framtid.

Men det är inte bara de exempellösa demokratiska framstegen taiwaneserna värnar om. Landet är en av de asiatiska tigrarna och den av dem som klarade sig igenom den ”asiatiska krisen” för ett par år sedan allra bäst. Den taiwanesiska ekonomin är sedan 50-talets omfattande jordreform utpräglat inriktad på små och medelstora företag. Landet har en imponerande valutareserv och dess bankväsende har inte ryckts med i någon bubbelekonomi. Taiwan är med sina 24 miljoner invånare världens fjortonde största handelsnation. I välståndsligan ligger man på strax under plats tjugo - där Sverige var nere på strax ovan plats tjugo efter 90-talets svenska kris.

Efter den svåra jordbävningskatastrofen i september förra året spekulerades om kraftiga höjningar av världspriserna inom IT och datasektorn och att särskilt Sydkorea skulle ta över Taiwans positioner på marknaden. Taiwan är världens tredje ledande tillverkare inom IT- och datasektorn. Men redan efter tio dagar var i stort sett hela den taiwanesiska produktionskapaciteten återställd och i full gång. För 2000 räknar man med en ekonomisk tillväxt på närmare 7%. Trots ordkriget mellan Kina och Taiwan har de ekonomiska förbindelserna utvecklats sedan mitten av 80-talet. Taiwan är jämte Hongkong och USA den främsta nettoinvesteraren på fastlands-Kina.

Men den snabba och framgångsrika demokratiseringen på Taiwan ställer inte bara till problem för de kinesiska ledarna. Problemen är än mer besvärande för ledarna i världens demokratiska stater. När de allierade möttes under andra världskrigets slutskede var det förutom Franklin Roosvelt, Churchill, de Gaulle och Stalin också Chiang Kai-shek som möttes. De representerade också de fem segrarmakter som tog plats som ständiga medlemmar av FNs säkerhetsråd, när detta bildades i San Francisco 1945. Maos seger i inbördeskriget 1949 ändrade inget i detta förhållande.

Under 50- och 60-talen kom alltfler av FNs medlemsstater, särskilt i tredje världen, att erkänna Beijing som Kinas officiella företrädare. Med Chiang Kai-sheks anspråk på att företräda hela Kina och ambition att störta den kommunistiska regimen i Beijing tvingades världssamfundet välja sida. Från president Trumans agerande under Koreakriget i början av 50-talet blev USA Taiwans bundsförvant. Med de allt större motsättningarna mellan Moskva och Beijing under 60- och början av 70-talet såg president Nixon och hans rådgivare Henry Kissinger i början av 70-talet en möjlighet att splittra de kommunistiska stormakterna och vinna Kinas stöd för en fredsuppgörelse i det för USA så förlamande Vietnamkriget.

Nixon inledde en normaliseringsprocess med Kina som fullföljdes då president Carter 1977 bröt de officiella förbindelserna med Taiwan och erkände Beijing som enda företrädare för Kina. Redan 1971 hade FN valt att ersätta Taiwan med Kina som medlem och ledamot av säkerhetsrådet. Taiwan var under Chiang Kai-shek fortsatt en motbjudande militärdiktatur, vilket gjorde de västliga demokratiernas anpassning till stormaktspolitikens realiteter mindre frånstötande. Det är svårt att föreställa sig att historiens gång hade sett likadan ut om det varit dagens Taiwan, den mest vitala demokratin i Asien, det rört sig om i början av 70-talet.

En blomstrande demokrati med 24 miljoner invånare och en av världens främsta handelsnationer med en dominerande roll i världens IT- och dataindustri borde inte vara möjlig att negligera. Så skulle inte heller vara fallet om det inte samtidigt rörde sig om relationerna till världens största diktatur och åtminstone till namnet den sista stora kommunistiska diktaturen. Med 1.200 miljoner invånare har Kina en magnetisk fascination också hos världens demokratiska ledare. Redan detta borde få Kina att inse att den sekelgamla förödmjukelsen av Kina idag bara lever kvar i kinesernas egna huvuden.

Men med 1.200 miljoner kineser och en till synes exempellös ekonomisk tillväxt har Kina fått världens investerare och handelsmän att falla handlöst i farstun. Alla vill vara med och dela på den framtida, men fortfarande mycket osäkra, kinesiska kakan. Trots att mycket, mycket få utländska företag ännu gjort några vinster på sina kinesiska satsningar fortsätter ansträngningarna att smörja sig in på den kinesiska marknaden. Beijing har visat en för kommunistiska dikaturer vanlig skicklighet i att spela ut de västliga demokratierna mot varandra. Kritik mot Beijing för bristande respekt för mänskliga rättigheter eller lite för omfattande kontakter med Taiwan straffas med att luckrativa handelskontrakt går till någon mer anpasslig väststat.

Många bedömare gjorde efter 96 års missilkris bedömningen att ledarna i Beijing lärt sig läxan och skulle avstå från att så direkt ingripa inför presidentvalet 2000. Efter Hongkongs återkomst sommaren 1997 och den 15:e partikongressen i september 1997 verkade Jiang Zemin ha tagit ett fast grepp om rodret som den tredje generationens ledare i Beijing, vilket kröntes med Jiangs lysande propagandatur till USA och president Clintons besök i Kina sommaren 1998, där han i Shanghai upprepade USAs syn på Beijing som Kinas enda lagliga företrädare och motstånd mot att låta Taiwan återinträda i FN.

Inför 50-årsjubiléet 1999 av den kinesiska revolutionen verkade de kinesiska ledarna emellertid alltmer skakade. Den spirande demokratirörelsen slogs ned med järnhand i slutet av 1998 liksom meditationsrörelsen Falun Gong sommaren 1999. Den amerikanska missilträffen på Kinas Belgradambassad liksom hela Kosovokampanjen tycktes bekräfta Beijings känsla av fortsatt internationell isolering.

I juli 1999 förklarade den taiwanesiska presidenten i en tysk radiointervju att han såg relationen mellan Kina och Taiwan som en mellanstatlig fråga, vilket fick Beijing att explodera. Omfattande militärmanövrar iscensattes eller åtminstone påstods iscensättas för att visa Kinas allvar. Det fanns de som trodde att Kina valde att demonstrera mot Taiwan i god tid före presidentvalet för att kunna ta det lugnt lite närmare. En bonuseffekt av krisen sommaren 99 var att president Clinton främst tycktes upprörd över den taiwanesiska ”provokationen”.

Det slog därför ned som en smärre bomb, när Kina fyra veckor före presidentvalet på Taiwan den 18 mars presenterade en vitbok om sin syn på ”Taiwans återförening”. I vitboken upprepas gamla kända kinesiska ståndpunkter om Taiwan som en hävdvunnen del av Kina och Beijings ensamrätt att tala för alla kineser i Kina, på Taiwan och i resten av världen.

Med hänvisning till internationella principer om staters suveränitet avvisas varje utländsk inblandning i hur Kina hanterar Taiwan liksom varje försök att ge Taiwan en plats i internationella organisationer som i FN-familjen. Taiwanesiska argument om att en återförening bara kan ske med ett demokratiskt Kina, avvisas med att Taiwans 24 miljoner invånare saknar demokratisk rätt att påtvinga 1.200 miljoner fastlandskineser demokrati!

Alltsedan uppgörelserna med presidenterna Nixon och Carter har Kina förklarat sig föredra en fredlig lösning av Taiwan-frågan. Beijing har emellertid alltid hävdat rätten att ta till våld om inget annat skulle räcka för att genomtvinga en återförening. Den ståndpunkten upprepas med all önskvärd tydlighet i den senaste vitboken. Allvaret understryks av att den kinesiska Röda Armén sedan 80-talets mitt genomgår en globalt sett enastående modernisering och upprustning samtidigt som det kalla kriget tagit slut. Få kan se att denna upprustning tar sikte på något annat än att hävda Kinas intressen i området kring Taiwan.

I vitboken eskaleras emellertid tonläget. Nu är det inte bara om Taiwan skulle förklara sig formellt självständigt eller söka en plats i världssamfundet som kan medföra ett militärt ingripande från Beijing. Nu hävdas den rätten också om Taiwan förhalar förhandlingar om ett ”fredligt” återförenande. I välinformerade Hongkong-tidningar ”läcker” det också ut att de kinesiska ledarna som tidigare haft 2020 som ett mål för Taiwans återbördande nu tidigarelägger tidpunkten. Vid den 16:e partikongresssen år 2002 väntas Jiang Zemin och den nuvarande ledargenerationen lämnaöver till den fjärde nomenklaturagenerationen i Beijing. Bara så kan Jiang Zemins bana krönas.

De kinesiska krigshoten får i första hand ses som ett uttryck för osäkerheten i Kina och hos dess ledare. Liksom 1996 felbedömde Beijing de taiwanesiska väljarnas benägenhet att falla undan för militära hot. Det är givetvis allvarlig att ledarna i en av världens kärnvapenmakter är så okunnig om verkligheten i dess närmaste omgivning.

Någon möjlighet att genomföra ett rent militärt invasionsföretag mot Taiwan föreligger inte för den kinesiska Folkarmén. Däremot spekuleras det i en Kosovoliknande aktion, där kineserna med sin allt snabbare arsenal av kortdistansmissiler skulle kunna förlama den taiwanesiska infrastrukturen så snabbt, att USA inte skulle hinna ingripa och därmed mjuka upp taiwaneserna till att komma till förhandlingsbordet. Men, det kan förmodligen också vara en kapital felbedömning av taiwanesernas beslutsamhet.

Beijings vitbok antogs vara en varning till Taiwans kommande president och en varning för att välja Chen Shui-bien, som Kina fruktar är mest inställd på taiwanesisk självständighet. Missilkrisen 1996 ledde till stor finansiell oro på den taiwanesiska börsen och ledde till att väljare slöt upp bakom den sittande presidenten Lee. Årets vitbok fick inte samma effekt. Samtliga presidentkandidater manifesterade uppslutning bakom Taiwans sak. Det gällde i särskilt hög grad för den James Soong, som bedömts vara den Beijing föredragit p g a sin allmänna pragmatism.

Det andra direktvalda presidentvalet på Taiwan den 18 mars 2000 blev en lysande uppvisning i demokratiskt maktskifte. Efter mer än 50 års maktinnehav på Taiwan lämnade det gamla regeringspartiet Kuomintang (KMT) över regeringsmakten till de liberala oppositionspartiet D
Taiwan är inte bara efter drygt tio års demokratiseringsprocess Asiens mest vitala demokrati. Det är en demokrati som sällat sig till de stabila och normaliserade demokratiska staterna i världssamfundet.

Valet av Chen Shui-bien var ett val för att bryta KMTs maktmonopol, för reformer och ett slut på korruption samt för en än mer transparent demokrati. Frågan är när särskilt de demokratiska staterna skall göra denna upptäckt och sluta se Taiwans demokrati som ett problem och ge Taiwan dess rättmätiga plats bland världens demokratier. Det Demokratiska Progressiva Partiet (DPP). DPPs kandidat, förre borgmästaren i Taipei, Chen Shui-bien, gick segrande ur presidentvalet. Det var första gången i historien, som ett maktskifte ägde rum i demokratiska och fredliga former inom den kinesiska kultursfären.

Presidentinstallationen den 20 maj blev en manifestation av hur ett genomgripande maktskifte äger rum i en mogen demokrati – så främmande för fastlands-Kina och stora delar av Asien. ”Taiwan har rest sig” förklarade president Chen i sitt installationstal, där han anspelade på Mao Tse-tungs tal på Himmelska Fridens Torg i oktober 1949, när han utropade Folkrepubliken Kina efter det kinesiska inbördeskrigets slut. Med presidentskiftet på Taiwan har Taiwans folk slutgiltigt visat att man är herre i eget hus.

Presidentinstallationen i Taipei den 20 maj illustrerade också på ett tydligt sätt vilken omöjlig sits den demokratiska omvärlden försatt sig i. När den på kort tid mest framgångsrika demokratin i Asien firar sina demokratiska prestationer, ser sig den demokratiska världen inte i stånd att uttrycka sin uppskattning genom en fysisk närvaro.

Oron för att den nya DPP-ledda administrationen skulle ge sig ut på äventyrligheter i den infekterade frågan om relationerna mellan Kina och Taiwan har helt kommit på skam. Det tidigare öppet självständighetsförespråkande DPP har under senare år sökt sig mot en mer dialoginriktad politik ifråga om förhållandet till Beijing. Genom att göra den avgående KMT-administrationens försvarsminister till sin premiärminister angav president Chen tonen på hemmaplan. Redan i sitt installationstal gav Chen prov på en ärlig vilja till återupptagen dialog med Beijing för att kunna hantera de känsliga relationerna på fredlig väg.

De åldrande ledarna för det alltmer stelbenta kommunistiska styret i Beijing tycktes återigen bli tagna på sängen av utvecklingen på Taiwan. Den totala okunskapen om hur en modern demokrati fungerar manifesterades av de öppna hot och vredesutbrott som de kinesiska ledarna ackompanjerade presidentvalrörelsen med.

President Chen gick omedelbart efter sommarens toppmöte på den koreanska halvön ut och föreslog ett toppmöte mellan ledarna i Kina och Taiwan för att skapa förutsättningar för en fredlig dialog och fredliga relationer på jämbördig bas. Chen har också i övrigt på ett i alla fall för omvärlden oväntat pragmatiskt sätt förhållit sig till frågorna om hur relationerna mellan Kina och Taiwan ska skötas. Han har t o m förklarat – i strid med självständighetsivrarna på Taiwan – att ”Ett Kina” är en option, om än givetvis inte den enda, i kommande samtal mellan Taipei och Beijing.

Vårens och sommarens kompromisslösa utfall och uttalanden från Beijing tycks olyckligtvis ha målat in de kinesiska ledarna i ett hörn. Deras tro på att hot ska få effekt på Taiwan har gjort att det, inte minst på hemmaplan, kan vara svårt att finna en förklaring till ett mer realistiskt och därför mer pragmatiskt förhållningssätt till en kommande återupptagen dialog mellan Kina och Taiwan. Under sensommaren kom försiktiga antydningar om att ”Kina är ett, och Folkrepubliken Kina och Taiwan är båda delar därav”, vilket kan tolkas som att de båda ska kunna ha en jämbördig förhandlingsnivå. Med stor sannolikhet kommer frågan knappast att föras framåt i avvaktan på utfallet av den kinesiska partikongressen 2002.

Händelserna våren 1996, sommaren 1999 och återigen under våren 2000 visar att Taiwan-frågan alltmer utgör den mest explosiva eller åtminstone mest känsliga oroshärden i Kinas relationer till sitt grannskap och därmed en av de allvarligaste i ett globalt säkerhetspolitiskt perspektiv. Den rör inte bara indirekt USAs roll i regionen utan också ett stort antal av grannländernas och hur de bedömer sin säkerhet

I Folkrepubliken Kina är enigheten stor att Taiwan en dag skall återförenas med fastlandet. Det torde i hög grad sammanhänga med strävan att återställa de nationella oförätter, som man i Kina anser sig ha utsatts för från omvärldens sida de senaste århundradena. Skulle Taiwan förklara sig formellt självständigt, är sannolikheten stor att ledningen i Beijing av inrikespolitiska skäl kanske inte ser något annat alternativ än att svara med militära medel. Detta riskerar i sin tur att destabilisera hela regionen.

Missilkrisen i mars 1996 gav Beijing signalen att USA inte självklart skulle avstå från att ingripa i ett sådant läge. Om ledningen i Beijing beslutar sig för att blockera ön genom att stänga transportlederna runt om och till Taiwan får det allvarliga konsekvenser bl a för Japan vars oljeimport anländer via dessa rutter.

Det är bl a i detta perspektiv man ska se diskussionerna om ett missilförsvar (Theater Missile Defence, TMD) i såväl USA, Japan som Taiwan, liksom Kinas mycket starka kritik mot sådana planer. För Taiwan utgör den snabba utbyggnaden av den kinesiska kort- och medeldistansmissilkapaciteten ett stort orosmoment. För Taiwan är det angeläget att USA lever upp till förpliktelserna i Taiwan Relations Act från 1982 och förser Taiwan med nödvändig försvarsmaterial.

All kinesisk maktpolitik mot Taiwan måste fördömas klart och entydigt. Oavsett om Taiwan vunnit internationellt erkännande är det i strid med folkrätt och ett hot mot den internationella säkerheten i FN-stadgans mening. Varje antydan om att Beijing kan komma att använda väpnat våld eller utpressning för att uppnå sina mål gentemot Taiwan måste avvisas. Medborgarna på Taiwan avgör själva om de vill bli en del av Folkrepubliken eller fortsätta leva sitt eget liv. Sverige och EU måste göra detta helt entydigt gentemot den kinesiska statsledningen.
Sverige och Eu – Kina och Taiwan
USA och EU-länderna - även sinsemellan - har visat upp en närmast fullständig provkarta på inkonsekvens, motstridighet och konkurrens i förhållande till den snabbt växande marknaden i världens folkrikaste stat. Sverige bör därför inom ramen för EUs gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik verka för en samlad och effektiv politik för att främja demokrati och mänskliga rättigheter i Folkrepubliken Kina. Det bör dessutom ske i samarbete med USA och andra ledande demokratiska stater.

Om ledningen i Beijing isoleras/isolerar sig kan den nuvarande regeringen snabbt komma att ersättas med en långt mer aggressiv och nationalistisk, inriktad på att t ex till varje pris återupprätta Storkina med Taiwan som en självklar del. Även om detta inte sker har Beijing förutsättningar att destabilisera. Samtidigt är Folkrepubliken inte opåverkbar. Ökat samarbete måste emellertid knytas till ovillkorliga krav på demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter samt folkrättsliga regler för fredlig samlevnad.

Inför sessionen våren 1998 i FN:s kommission för mänskliga rättigheter valde EU p g a inre oenighet att lägga ned talan mot Folkrepubliken Kina. Denna linje har fortsatt under 1999 och 2000. EU hänvisar till värdet av en ”konstruktiv dialog” med ledarna i Beijing. Frågan kan givetvis ställas om FN:s kommission längre har något berättigande, om inte brott mot FN-konventionerna kan påtalas i fallet med världens största diktatur. Är det bara ofarliga, betydelselösa randstater i periferin som världens demokratier vågar ställa till ansvar för brott mot mänskliga rättigheter?

Folkrepubliken Kina har mycket att förlora på en konfrontation med väst. Väst bör utnyttja detta och ställa krav på att dess ledning behandlar oliktänkande och minoriteter väl och få det att inse att allteftersom man liberaliserar landet desto större blir de utländska investeringarna, desto mer ökar handeln och därigenom tillväxten. Ett Kina uppbundet av internationella regler och avtal ger en bättre garanti för gott beteende än ett bakbundet inträngt Kina. Detta ligger i hög grad i Folkrepublikens eget intresse

Med den amerikanska kongressens beslut att godkänna att Kina blir medlem i Världshandelsorganisationen WTO möjliggörs att Kina redan före utgången av 2000 kan bli medlem. Det är ett välkommet och betydelsefullt steg. Det kommer att innebära stora åtaganden för Kina men också att stora möjligheter öppnar sig för landets fortsatta integration i den globala ekonomin. På sikt kan de förändringar som WTO-medlemskapet innebär visa sig vara de mest betydelsefulla också för Kinas långsiktiga såväl ekonomiska som politiska utveckling.

När nu frågan om Kinas WTO-medlemskap är löst, är det ytterst angeläget att även Taiwan kan beredas plats i WTO i snar anslutning till Kinas inträde. Taiwan är en av världens stora handelsnationer och t ex världsledande inom flera viktiga sektorer av IT-branschen. Det är inte acceptabelt om Kina tillåts sätta käppar i hjulen eller försena Taiwans inträde i WTO. Ett snart och fullständigt deltagande från Kina och Taiwan inom ramen för WTO kan också komma att få viktiga förtroendeskapande effekter vad avser förhållandet dem emellan.

Folkrepubliken Kinas anspråk på att företräda ett och hela Kina har i förhållandet till Asiens mest lovande demokrati Taiwan tar sig ständigt nya ytterst arroganta och aggressiva uttryck. Den militära uppladdningen i havsområdet mellan fastlandet och Taiwan inför presidentvalen i mars 1996 saknar motstycke internationellt. Omvärldens beslut i samband med att Folkrepubliken övertog Taiwans plats i FN:s säkerhetsråd uppfattas av Peking som ett erkännande av att regimen där fått världssamfundets godkännande på att vara den legitima företrädaren för ett och ett enda Kina

När omvärlden 1971 genom Generalförsamlingens resolution 2758 bytte ut Republiken Kina (Taiwan) mot Folkrepubliken Kina som ständig medlem i FN:s säkerhetsråd, var det ett naturligt uttryck för vilka världens stormakter, dessutom kärnvapeninnehavare, faktiskt var och är. Att Taiwan ställdes utanför FN:s medlemsskara berodde däremot på att varken Peking eller Taipei kunde acceptera mer än en företrädare för Kina i FN:s medlemskrets. Detta accepterades av ett realpolitiskt världssamfund. Historien visar däremot med såväl Tyskland som Korea, att någon entydig enstatsdoktrin inte finns internationellt etablerad. Till historien hör naturligtvis också att varken regeringen i Peking eller den i Taipei vid den tidpunkten hade någon demokratisk legitimitet.

Idag är läget ett helt annat. Taiwan är det mest glädjande exemplet på att demokrati inte är ett västerländskt påfund utan något, som har universell giltighet för människor runt om i världen. Allt tal om ‘asiatiska värden’ när det gäller krav på demokrati och mänskliga rättigheter i Ost- och Sydostasien har på Taiwan avslöjats. Det är bara oförbätterliga politiska ledares rädsla för ett öppet och demokratiskt samhälle.

Presidentvalen i mars 1996 och mars 2000 och de parlaments- och borgmästarval som hölls i december 1998 var mönsterexempel för Asiens många hel- eller halvdiktaturer. I borgmästarvalen i Taiwans två största städer segrade utmanaren. I Taiwans direktvalda parlament är 20% av de valda kvinnor i klar kontrast till förhållandena i de flesta andra asiatiska parlament. I detta avseendet borde därför inte EU och dess medlemsstater behöva hymla. Tvärtom bör exemplet Taiwan lyftas fram och på alla sätt stödjas och uppmuntras, oavsett hur mycket regimen i Peking uttrycker sina hot.

Frågan om människor av kinesiskt ursprung önskar leva i en eller flera statsbildningar kan bara avgöras av dessa människor i fria och demokratiska former. Även om principen om ‘ett Kina’ lever vidare, kan den aldrig med någon automatik ge regimen i Peking något slags ensamföreträdarrätt. Det saknar den varje demokratisk legitimitet för. Om och när folken i Kina och i Taiwan önskar återförenas kan det endast ske genom att de båda folken i fria och demokratiska former tar ställning för detta. På den punkten måste världssamfundet också vara entydigt.

FN skall bestå av företrädare för världens alla stater. Tyvärr tvingas vi acceptera att alla stater inte är demokratiska och att dess företrädare därför inte alltid har demokratisk legitimitet. Det kan emellertid inte vara acceptabelt att en stabil statsbildning med demokratisk styre och legitimitet ställs utanför världssamfundet. Taiwan hör hemma också i FN:s gemenskap om landet önskar söka medlemskap. Exemplen på hur man redan under kalla kriget kunde hantera två Tyskland och två Korea visar att det inte kan finnas några formella hinder för Taiwans fulla deltagande i folkgemenskapens institutioner. Enda hindret är Pekings veto. Det bör vi inte medverka till att dölja.

Inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU bör Sverige verka för att det demokratiska Taiwan ges plats i FN vid sidan av Folkrepubliken Kina till dess att folken i Kina och på Taiwan i demokratiska val kan ta ställning till sin eventuella gemensamma framtid. Så sent som vid Generalförsamlingens öppnande i september 2000 väcktes åter frågan av ett antal medlemsstater att låta utreda Taiwans representation i FN. Frågan föll som vanligt på Kinas veto. Varken Sverige eller EU stod bakom ansträngningarna att bereda plats för Asiens mest vitala demokrati och dess 23 miljoner invånare i FN-familjen. Sverige och Eu bör i fortsättningen aktivt stödja detta förslag. Det avser också frågan om Taiwans representation i olika underorgan, vars medlemskår inte endast består av erkända statsbildningar.


	« tillbaka