UU1997/98:15 och 17 Debatt ang
Demokrati och mänskliga rättigheter i svensk utrikes- och biståndspolitik
Onsdag den 3 juni 1998
Lennart Rohdin (fp)
« tillbaka
Herr/fru talman,
Förra måndagen stod jag i Hongkong nya Convention Hall. Rösträkningen hade just avslutats efter de första valen till den lagstiftande församlingen i Hongkong sedan återföreningen med Folkrepubliken Kina. Samma Convention Hall, där den kinesiska presidenten Jiang Zemin tog över makten över Hongkong - midnatt natten mellan sista juni och första juli i somras.

Alla de demokratiska reformer och förändringar som skett, vad gäller MR-lagstiftning i Hongkong sedan överenskommelsen mellan Kina och Storbritannien 1984, skulle upphävas enligt ledarna i Beijing. Den lagstiftande församling som valts hösten 1995 med allmänna och direkta val, och där den demokratiska oppositionen vunnit stora framgångar, skulle upplösas och ersättas med en av Beijing handplockad församling, där demokraterna saknade all representation. Detta skulle ske under ledning av den av Beijing utsedde styresmannen Tung Chee Hwa.

Redan samma dag, den 1 juli, utrymdes den lagstiftande församlingen. Demokraterna samlades en sista gång på balkongen och förklarade unisont: ”Vi kommer tillbaka!” I måndags kunde demokraterna jublande ropa ut i Convention Hall: ”Vi är tillbaka!”

Valen genomfördes med ett mycket större valdeltagande än någon gång tidigare. Trots en föga engagerande valrörelse, trots oro för ekonomiska problem och rekordarbetslöshet, trots ett för många synnerligen invecklat och svårbegripligt valsystem och trots skyfallsliknande regnstormar långt in på eftermiddagen gick 53% av Hongkongs röstberättigade till valurnorna - utom där översvämningar gjorde det omöjligt att nå fram. Allmänna val är viktiga - det visade Hongkongs befolkning i de första demokratiska valen på Kinas jord.

Men trots att de demokratiska partierna vann över 60% av rösterna och 70% av de mandat som valdes i direkta val - 14 av 20 - har demokraterna i den nya lagstiftande församlingen bara 19 av 60 mandat. Resten kontrolleras av de Beijingtrogna. Detta är resultatet av ett valsystem, där hälften av mandaten - 30 stycken - utses i korporativa yrkesvalkretsar, där bara en bråkdel av Hongkongs befolkning har rösträtt. 10 mandat utses av den styrande administrationen. Det garanterar att folkets val inte kan få något inflytande på den lagstiftande processen i Hongkong. Folket är inte att lita på - det visade det tydligt i valen förra söndagen.

I en första kommentar till valresultatet förklarade valets segerherre, den liberale partiledaren Martin Lee, som nu i spetsen för dem som av Beijings trogna slängdes ut 1 juli förra sommaren nu åter tågar in i den lagstiftande församlingen, att Hongkongs befolkning visat att den vill ha demokrati. Det borde vara en signal till de styrande i Hongkong och Beijing att påskynda processen, så att redan nästa val i Hongkong blir demokratiska fullt ut.

Beijings handgångne man Tung Chee Hwa behövde inte invänta ytterligare order från sina överordnade utan förklarade att systemet ligger fast. År 2007 skall en översyn enligt överenskommelsen från 1984 ske av huruvida allmänna direkta val skall genomföras i Hongkong. Det nuvarande valsystemet garanterar att demokraterna, alldeles oavsett vad Hongkongs röstberättigade då kan tänkas vilja, inte kan få något inflytande över den översynen. Det avgörs som nu i Beijing.

Herr/fru talman,
I natt är det 9 år sedan demokratidemonstrationerna på Tienanmen Square i Beijing krossades i en blodig massaker natten mellan den 3 och 4 juni 1989. Fortfarande finns inga officiella uppgifter över hur många som mördades av Folkets Befrielsearmé sedan den kinesiske reformatorn Deng Hsiao-ping givit order att krossa demokratirörelsen. 10 år efter det att Wei Jing-sheng dömdes till 14 års fängelse för att vid Demokratimuren i Beijing ha hävdat att Deng Hsiao-pings 4 moderniseringsreformer krävde en 5:e reform - Demokrati - gav de åldrande ledarna ett alldeles otvetydigt besked. Ingen demokrati i Folkrepubliken Kina.

När den amerikanske presidenten Clinton, förföljd av allt mer påtagliga rykten om betydande kinesiska kampanjbidrag inför presidentvalet 1996, senare denna månad - juni månad 1998 - besöker Kina för ett toppmöte med den kinesiske ledaren Jiang Zemin, tas han som seden bjuder emot inför Folkets Befrielsearmés specialtrupper - på Tienanmen Square. De har till skillnad från president Clinton varit där förut - bl a den 4 juni 1989.

I höstas frigavs den mest uppmärksammade kinesiske dissidenten Wei Jing-shen efter att ha tillbringat bortemot två decennier i fängelse för sitt krav på demokrati i Kina och för att ha pekat ut Deng Hisao-ping, som det största hindret däremot. Det skedde som en gest strax efter Jiang Zemins framgångsrika statsbesök i USA. Inför president Clintons svarsbesök i sommar frigavs som en ytterligare gest den därnäst mest kände dissidenten Wang Dan - en av ledarna från Tienanmen Square i juni 1989.

Det är givetvis välkommet, men inget som helst tecken på en sinnesförändring i Beijing. Inför förbättrade stormaktsrelationer och möjligheter att få köpa avancerad rymdteknik från USA, är ledarna i Beijing beredda att betala med en gest - särskilt som den innebär att de återstående tusentals gamla och nya politiska fångarna i Kinas arbetsläger åter blir mer anonyma för omvärlden.

Bara i vår har många fler nya politiska fångar fängslats än de få som frigivits. Inför årsdagen i morgon och inför president Clintons besök beläggs kända dissidenter med husarrest. Igår meddelade kinesiska UD på nytt att det inte finns någon anledning för Beijing att ompröva sin syn på vad en oficiell talesman kallade ”de politiska störningarna 1989”.

I måndags krävde Amnesty International att alla som fängslats för inblandning i 4 juni-händelserna skall friges. Amnesty har dokumenterat 250 av de kanske upp till 3000 som fortfarande sitter fängslade. Bland dem den livstidsdömde 75-årige Wang Jiaxiang, som dömdes för kontrarevolutionär propaganda.. I söndags hölls den hitills största politiska demonstrationen i Hongkong sedan återföreningen förra året. Den krävde att de skyldiga för massakern vid Tienanmen Square skall straffas och att de fängslade skall friges.

Herr/fru talman,

Utrikesutskottet ansluter sig till den linje som utrikesministern tidigare i vår företrätt i riksdagen att liksom EU ”ta fasta på den samarbetsvilja som Kinas ledare givit uttryck för och aktivt pröva möjligheterna till en förstärkt dialog.” Det är en dålig omskrivning av att Kina lyckats splittra den demokratiska världen och spela ut luckrativa handelsavtal i gengäld för att avstå från offentliga angrepp på bristen på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i Kina.

I den senaste utgåvan av den ansedda kvartalsskriften Contemporary Southeast Asia beskriver den tyske forskaren Kay Möller vid Stiftung Wissenschaft und Politik EU-ländernas Kina-politik sedan juni 1989. 1992 straffades Frankrike hårt av Beijing för sin hållning. Den franske premiärministern tvingades 1994 till Beijing för att göra avbön. När slaktaren från Tienanmen Square, premiärminister Li Peng, omedelbart efter den kinesiska missilkrisen mot Taiwan besökte Paris utlovade han kinesiska köp av 10-30 Airbus flygplan.

I mars förra året vägrade Frankrike att delta i EU-ländernas återkommande förslag om en resolution om Kina i FNs kommission för de mänskliga rättigheterna. Till Frankrike anslöt sig Tyskland, Italien, Spanien och Grekland - som av en händelse de stater som ingår i Airbus-projektet. Holland och Danmark presenterade då det stympade EUs resolution och drabbades av kinesiska repressalier. I maj 1997 utökade Kina sina inköpsplaner vad avser Airbusplan.

I mars i år kunde EU-länderna enas om att inte lägga fram någon resolution om bristen på respekt för mänskliga rättigheter inför MR-kommissionen i Geneve. Det kallas för att ta fasta på en samarbetsvilja för en förstärkt dialog. Det är att falla undan för en brutal utpressningspolitik från Beijing. Kina, världens största stat och världens största diktatur har FNs kommission för mänskliga rättigheter ingen anledning att ha någon uppfattning om. Det sparar man till små och isolerade diktaturer i världens periferi.

Redan i september 1993 fastslog den kinesiska politibyråns ständiga utskott angående de internationella sanktionerna efter massakern på Tienanmen Square, att det inte fanns anledning att falla undan för krav på mänskliga rättigheter, eftersom motsättningarna mellan de västliga demokratierna hindrar dem att driva dessa krav effektivt. Så rätt de får. Men varför hyckla? Säg som det är! Vi har inte råd att avstå från värdefulla kontrakt på den växande kinesiska marknaden. Med en solidaritet mellan världens demokratier kunde kampen för demokrati och mänskliga rättigheter i Kina ha förts på ett annat sätt.

Herr/fru talman,
Men är då demokrati något, som vi inte kan hoppas på i Kina? Nej det finns kineser som lever i en demokrati - på Taiwan. Taiwan är den kanske mest lovande demokratin i hela Asien. I parlamentsval i höst och presidentval om något år kan oppositionen mycket väl ta över styret i en kinesisk demokrati. Det är inte som i Folkrepubliken en demokrati, som vi inte ens kan drömma om. Det är inte som i Hongkong en demokrati som vi kanske kan överväga efter 2007. Det är en blomstrande demokrati bland 24 miljoner kineser på Taiwan. President Lee Teng-hui är den ende folkvalde kinesiska statschefen i världen.

Men det är en demokrati, som världens demokratier försöker blunda inför. Som en följd av de stormaktsöverväganden som gjordes 1972, när Mao Tse-tungs diktatur i Beijing fick överta medlemsskapet i FN och dess säkerhetsråd från Chiang Kai-sheks diktatur på Taiwan, står Asiens mest blomstrande demokrati och Kinas enda demokrati isolerat utanför såväl FN som dess underorgan, vilka även befrielserörelser under årens lopp kunnat inväljas i. Det som var möjligt att köpa 1972 är en absolut orimlighet 1998. Nästa gång frågan om att utreda Taiwans närvaro i FN-systemet reses bör det få Sveriges och EUs aktiva stöd.

Vid lokal- och regionalvalen i december 97 vann det taiwanesisk oppositionspartiet stora framgångar. DPP är ett parti som på olika sätt förespråkat Taiwans självständighet till skillnad från det hitillsvarande regeringspartiets historiska återföreningstänkande. Efter den för Beijing så lyckade återföreningen av Hongkong förra året, strävar de nuvarande ledarna med Jiang Zemin i spetsen efter att också lyckas återförena Taiwan med fastlandet.

Skulle ett demokratiskt maktskifte äga rum det kommande året på Taiwan, finns det stor risk för att Beijing på nytt kommer att ta till militära utpressningshot, verbala och verkliga, för att tvinga det demokratiska Taiwan på knä. Om kineser på fastlandet och kineser på Taiwan önskar återförenas, är det deras sak att bestämma. Sker det i öppna och demokratiska former på fastlandet och på Taiwan, är det att välkomna.

Men det är inte Kinas inre angelägenhet om ledarna i Beijing använder militära maktspråk för att tvinga det demokratiska Taiwan att ansluta sig till världens fortsatt största dikatur. Ingen ett-Kina-politik kan legitimera något sådant. Det borde även Sveriges riksdag och regering kunna uttala. Det kan bli nödvändigt mycket förr än vad man kanske tror.

Herr/fru talman,
Den ekonomiska krisen i Ost- och Sydostasien har på ett välkommet sätt visat att frågan om ekonomisk tillväxt och stabilitet inte går att skilja från frågan om demokrati. Suhartos fall i Indonesien var efterlängtat. Men det innebär ingen demokrati med automatik. Det är samma maktkretsar som tagit över för tillfället. Det finns anledning för omvärlden att med största uppmärksamhet följa att de aviserade demokratiska valen kommer till stånd. Och det är inte särskilt överraskande att den nya ledningen i Djakarta förklarat att den indonesiska ockupationspolitiken gentemot Östtimor består.

I Thailand och i Sydkorea innebar den ekonomiska krisen att demokratin vann insteg. President Kim Dae Jungs tillträde i februari är det mest lovande som hänt demokratin i Asien efter de senaste tio årens utveckling på Taiwan. När Kim Dae Jung svor presidenteden i februari i år satt alla tre tidigare sydkoreanska presidenter på hedersläktaren. Bittra fiender till Kim Dae Jung under 70- och 80-talet var det på ett hår att Kim Dae Jung avrättats efter oroligheterna i Kwangju-provinsen 1980. Det som skedde i februuuari var ett styrkebevis om den sydkoreanska demokratins mognad - mitt i en ekonomisk kris av enorma mått.

Så länge västvärldens s k förståsigpåare betraktade den asiatiska ekonomiska boomen som en obruten uppåtvänd linje rakt in i det asiatiska århundradet - 2000-talet - fanns det stor förståelse för despotiska asiatiska makthavares filosoferande över s k ”asiatiska värden”. Ledare som Malaysias Mahathir och Singapores Lee Kuan Yew sågs som ansedda statsmän, vilka ledde Asiens massor in i det asiatiska århundradet. I Asien har familjen enligt dem en annan ställning och västerländsk demokrati eller individuell frihet passar inte in. Den ekonomiska framgången togs som ett bevis - och accepterades som detta på många håll i väst.

Men hösten 1997 visade också i Asien att mänskliga framsteg bara kan gå hand i hand med demokrati och mänskliga rättigheter. Talet om ”Asiatiska värden” är en myt, som framgångsrikt exploaterats av asiatiska despoter, som likt Suharto sökt monopolisera makt och rikedom till den egna familje, till den egna gruppen.

Men det finns asiatiska ledare som aldrig accepterat talet om ”asiatiska värden”. Som länge och envist kämpat för demokrati och mänskliga rättigheter. President Lee Teng-hui på Taiwan är en av dem. Kim Dae Jung i Sydkorea är en annan. I måndags förra veckan kallade Martin Lee i Hongkongs Convention Hall valutgången för ett fullständigt förkastande av ”asiatiska värden” som respekt för auktoritet, stabilitet och Conficius. Han förklarade avslutningsvis: ”Asiatiska värden har förvrängts av asiatiska ledare intresserade av makt. Men jag säger att, om ni ger mig en amerikan, en europé eller en asiat - de vill alla vara fria. Det är vad vi visade i söndags.”
« tillbaka
www.rohdin.nu