|
|||||||||||||||||||||
| Stöd de svenska soldaterna Kvällsposten, 1 december 2005 |
|||||||||||||||||||||
| Händelserna i Afghanistan är en påminnelse om att ominriktningen av det svenska försvaret får många olika konsekvenser. Det inträffade är en obeskrivlig tragedi för de drabbade och deras anhöriga. Samtidigt understryker attentatet vikten av att Sverige lämnar sitt bidrag till upprätthållande av fred och säkerhet i landet. I skuggan av Irakkriget dödas och såras soldater ur den FN-mandaterade styrkan, Isaf, och Operation Enduring Freedom varje månad. Syftet med terrorattackerna är att jaga bort världssamfundet från Afghanistan, så att krigsherrar och fundamentalister i lugn och ro kan avveckla den spirande demokratin och återföra landet till laglöshet, förtryck och inbördeskrig. Det kan inte uteslutas att det som nu hänt varit direkt riktat mot den politiska processen i Sverige. Just nu bereds ett förslag i riksdagen att fördubbla de svenska styrkorna i Afghanistan. Att det samtidigt härmed inträffar en attack riktad mot svenska förband, just i den region där Sverige ska ta huvudansvaret för återuppbyggnad och säkerhet är bestickande. Det kan vara en parallell till den politiska utpressning som Spanien utsattes för i samband med Madridbombningarna. Oavsett vilka slutsatser som kan dras när det gäller hotet mot våra förband finns det för svenskt vidkommande ingen återvändo. Tillsammans med andra demokratier har vi förbundit oss att motverka krig, ofrihet och lidande. Detta löfte måste hedras. Alternativet är att terror och förtryck ostört får sprida sig, som Natos generalsekreterare nyligen sammanfattade det: - Om inte vi kommer till Afghanistan, kommer Afghanistan till oss. I anledning av förslaget om en utökning av det svenska bidraget till Isaf föreslog folkpartiet för en knapp vecka sedan att en översyn skulle göras. Vidare borde regeringen, med de begränsningar som följer av regeringsformen, på förhand ge befogenhet för Försvarsmakten att förstärka våra insatser när säkerheten för svensk personal hotas. Försvaret har de bästa underrättelserna och leder både insats- och förstärkningsförbanden. När liv eller död handlar om dagar eller ibland timmar får den politiska beredningen inte sinka. Efter tsunamin föreslogs att räddningsverket inte skulle behöva invänta ett regeringsbeslut innan räddningsresurser skickades i väg. Inom riket behöver en räddningsledare aldrig invänta högre chefers beslut. Han eller hon får fritt sätta in de resurser som behövs för att rädda liv, hälsa och miljö. Varför ska vi hantera situationen annorlunda när det gäller våra soldater långt utanför Sveriges gränser? I mars 2004 drabbades Kosovo av blodiga upplopp. På bara några timmar hade säkerhetsläget i grunden förändrats. Förstärkningar ansågs nödvändiga på ett tidigt stadium. Trots detta kom den svenska regeringens beslut om förstärkningar först efter två veckor. Innan dessa var på plats gick det ytterligare några dagar. Både vad beträffar grundläggande säkerhetsläge och avstånd är Afghanistan något helt annat än västra Balkan. Nu är inte tid för kritik av vad som gjorts eller inte gjorts. Men vi har alla ett ansvar för att dra slutsatser av det som inträffat både i Afghanistan och Kosovo. Inget mindre är vi skyldiga de drabbade och deras anhöriga och alla andra män och kvinnor som främjar fred och säkerhet på Sveriges uppdrag. Allan Widman (fp) ledamot i försvarsutskottet Heli Berg (fp) ledamot i försvarsutskottet Birgitta Ohlsson (fp) ledamot i utrikesutskottet Lennart Rohdin (fp) ledamot i försvarsberedningen |
|||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||