|
|||||||||||||||||||
| Ett rungande Nej! NU, 2 juni 2005 |
|||||||||||||||||||
| Väljarna i Frankrike sade ett rungande Nej vid söndagens folkomröstning. Och valdeltagandet var högt för att vara ett EU-val. Var det ett Nej till Europa? Knappast. Var det ett Nej till konstitutionen? I formell mening ja, men knappast till innebörden. Men, det var en rungande misstroendeförklaring till det politiska systemet såväl på hemmaplan som på europeisk nivå. Och i den meningen var det också ett klart Nej till konstitutionen. Ett Nej till det som från början var huvudsyftet med att starta arbetet för att ta fram en konstitution för EU. Konstitutionsförslaget var en god kompromiss mellan EUs institutioner, så att maktbalansen dem emellan inte rubbades. Men, det misslyckades fullständigt med att föra EU-samarbetet närmare medborgarna och därmed stärka dess legitimitet. Vid EUs toppmöte i Laeken i december 2001 hade EUs djupt oroade stats- och regeringschefer uttalat att ”medborgarna anser att allt i alltför stor utsträckning avhandlas ovanför deras huvuden”. Det var där som uppgiften för konventet lades fast. Unionen ska inte lägga sig i ”angelägenheter som är av den karaktären att de bättre kan överlåtas åt valda företrädare för medlemsstaterna och regionerna.” Jag är fullt medveten om att de franska nej-sägarna sinsemellan har väldigt olika och i många fall rent motstridande och för mig i en del fall direkt motbjudande motiv för sina ställningstaganden. Men, detsamma gäller också för ja-sägarna. Det finns t ex flyktingmotståndare som fruktar EU-samarbetet och det finns de som hoppas på EU-samarbetet. Detsamma gäller för flyktingvänner. Och blir det Nej också i Nederländerna, Luxemburg och/eller Storbritannien, så kommer givetvis skälen att variera liksom på ja-sidan. Det som är gemensamt är misstron mot det politiska etablissemanget och dess hantering av EU-frågorna under lång tid. Så är det också i Sverige, vilket vi fick entydiga utslag om i såväl Euro-omröstningen som i det senaste valet till Europaparlamentet. För en mångårig Europaentusiast är det katastrofalt hur EU-frågan misshandlats av våra politiker. Jag anser också att de folkvalda företrädarna i en representativ demokrati ska ta ansvar för de svåra beslut som ska tas. Men, efter mer än tio års hopplös alienering av medborgarna och misstro mot dem från de folkvaldas sida, är det en hopplös argumentering att förklara varför de inte bör få säga sitt om den nya konstitutionen. Alla vet ju att det råder en klyfta mellan vad en majoritet av riksdagen tycker och vad medborgarna tycker. Jag välkomnade därför Olle Schmidts orädda inlägg i NU tidigare i våras till förmån för en folkomröstning om konstitutionen också i Sverige. Liksom Olle tror även jag att vi behöver mer än en folkomröstning i Sverige för att på sikt kunna vinna en majoritet för Europatanken. Men, det finns ingen genväg. Varje ställningstagande för att inte låta folket ta ställning bara cementerar den folkliga misstron. Den är viktigare att bryta än att undvika ytterligare ett negativt folkomröstningsresultat. Och vi har alla ett ansvar för Europafrågans hantering i vårt land. Folkpartiet brukar vara bra på att skylla allt på socialdemokraterna. Och jag delar uppfattningen att socialdemokratins ledning har det klart största ansvaret. Men, folkpartiet har sin del. Vår största framgång ägde rum i valet till Europaparlamentet 1999. Själva framställde vi det som ett rungande jag till vår Europapolitik. I själva verket röstade väljarna i stor utsträckning på den enda toppkandidat de hade förtroende för. En typisk anti-politiker – Marit Paulsen. En kandidat av kött och blod som man kunde lita på – ha förtroende för. Jag har nog aldrig med sådan entusiasm själv gått till valurnan som den gången. I valet 2004 gjorde folkpartiet självmål med frågan om övergångsregler. Vad värre var, så utdelade vi en rallarsving mot trovärdigheten i vår egen både invandrarpolitik och vår Europapolitik. Vi bidrog till att stärka svenskars rädda för både invandrare och för EU-utvidgningen. Övergångsreglerna kostade oss Olle Schmidt i Europaparlamentet. Våra spinndoktorer har varit rätt framgångsrika i att få folkpartister att tro att vårt valresultat för ett år sedan bara var detsamma som drabbade alla andra partier som ett resultat av Juni-listans framgång. Gå in på Temos hemsida och titta på opinionsutvecklingen våren 2004! Alla partier tappade i EU-valet i juni 2004. Men folkpartiet hade gjort hela sitt tapp innan juni-listan slog igenom i opinionsmätningarna. Övriga partier gjorde sina tapp med Juni-listans inträde. Vi har väldigt mycket att reparera och ta igen för att långsiktigt vinna en majoritet för Europatanken i Sverige. Det kan vi bara göra genom att öppet och ärligt möta väljarna. Inte bara en gång utan om och om igen. Demokratin lever – och överlever – bara i det direkta mötet mellan väljarna och de folkvalda. Lennart Rohdin Rådmansö |
|||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||