”Nej-sida på många stolar”

Norrtelje Tidning, 2 september 2003
« tillbaka
Den 21 augusti krävde Louise Branting (c) att ”Eurodebatten måste bli mer saklig” och gav rött kort till alla män i debatten och påstod ”att kvinnor är mer sakliga och kan föra debatten framåt.” Jag borde efter detta haft förstånd att inte ge mig in i debatten, men kan inte låta bli.

Nu är det så att jag - en medelålders man - tog ut klart mer än hälften av föräldraledigheten när våra flickor var små. Jag jobbade sedan 75% för att kunna lämna/hämta dem på dagis. Hos oss är det jag som städar och tvättar, medan min hustru sköter bilen. Och jag åker kollektivt med SL till jobbet.

Allt det här är sådant som brukar påstås ge kvinnor en annan erfarenhet än män. Men då jag är man, spelar det förståss ändå ingen roll för debattörer som Louise Branting. Att hävda att alla kvinnor har en kollektiv erfarenhet, som ingen man i högre utsträckning kan ha än många kvinnor, är ju ett effektivt sätt att stänga ute dem man inte vill diskutera med.

I den kollektiva feminism som dominerar svensk debatt på vänsterkanten, hävdas det gärna, att om 6 av 10 kvinnor i Sverige är emot EMU, så är ”kvinnorna emot EMU.” Är då 4 kvinnor av 10 inte riktiga kvinnor? Och vad är då de män som är emot EMU? I Louise Brantings värld existerar inte individer. Det gör det i min.

Nu sväljer inte jag vad som helst i det europeiska samarbetet. Jag är mycket kritisk till det konstitutionella fördrag som presenterats av det s k EU-konventet. Där vore det mycket rimligare med folkomröstning än om EMU. Och när jag satt i riksdagen röstade jag våren 1998 emot såväl Sveriges anslutning till Schengensamarbetet som till Amsterdamfördraget.

I det förra fallet för att jag – på goda grunder har det visat sig – trodde att vår regering skulle gömma sig bakom Schengen för att fortsätta en flyktingfientlig politik utan stöd i riksdagen. I det senare för dess demokratiska underskott. Till skillnad från Nej-sidan är jag emellertid för att vara med i EU för att kunna påverka det som påverkar oss. Därför röstar jag Ja till EMU.

Nej-sidan försöker sitta på alla stolar samtidigt. Å ena sidan hävdar man att lilla Sverige väl inte kan ha något inflytande inom vare sig EU eller EMU. Å andra sidan hävdar man, att påståendet att vi ska vara med för att få inflytande inte håller, eftersom alla självklart vill samarbeta med Sverige ändå.

Om Sveriges finansminister sitter utanför, när EUs finansministrar sammanträder för att bestämma om EMU och EUs ekonomiska politik, så skulle de således vara mer intresserade av Sveriges ståndpunkt, än om vi satt med vid förhandlingsbordet. Tro’t den som kan!

Nej-sidan hävdar också att ett Nej till Euron inte behöver vara för evigt, utan att man kan ändra sig. Och vem är då man? Kan någon företrädare för Nej-sidan tala om vad som skulle krävas för att Nej-sidan skulle byta åsikt och bli denna man som kräver ett Ja?

Om folkomröstningen den 14 september slutar med ett Nej, så är det verkligen inte sannolikt att Sverige skulle kunna ansluta sig till EMU och euron utan en ny folkomröstning. Den respekten för folkomröstningsinstitutet och folkviljan har i alla händelser Ja-sidan.

Erfarenheten från Norge, där man i två folkomröstningar sagt Nej till EU, visar att en besegrad Ja-sida inte tar risken av ett nytt nederlag förrän många år senare. Skulle en djupt splittrad och sargad svensk socialdemokrati, vars ledning lidit ett förödmjukande nederlag den 14 september, orka ta initiativ till en ny Ja-kampanj på den här sidan 2010?

Är det månne centerns Maud Olofsson, som något år eller så efter en Nej-seger skulle byta sida och begära svenskt inträde i EMU? Kan någon ansvarig centerpartist förklara, vad som skulle föranleda centern efter en Nej-seger att ta initiativ till en EMU-anslutning?

Och vad skulle förmå vänsterpartiet eller miljöpartiet att byta åsikt och förorda EMU och euro? På vilka grunder skulle det kunna ske? Svaret kommer dessa partier givetvis inte att ge vare sig före eller efter den 14 september.

Nej, verkligheten är väldigt enkel. Vid ett Ja den 14 september kommer Sverige att gå med i EMU och byta kronan mot euron. Vid ett Nej den 14 september kommer Sverige för lång tid att stå utanför EMU. Någon ångervecka gives icke ens i form av ett eller ett par år. Varken centern, miljöpartiet eller vänsterpartiet menar ett ögonblick allvar med att ett Nej snart kan bytas till ett Ja.

Det är bara den 14 september som Din röst avgör om Sverige ska gå med eller stå utanför EMU. Därför är det viktigt att var och en oavsett ståndpunkt utnyttjar sin rösträtt och lägger sin röst den 14 september.

Lennart Rohdin, Gräddö
Landstingsledamot (fp)
« tillbaka
www.rohdin.nu