Schengen mot människors fria rörlighet

Liberal Debatt 7/2001

« tillbaka
Schengen är ett gigantiskt monument över EUs strävan att hålla fattiga människor utanför det rika Europa fortsatt utanför. Tvärt emot vad frihandelsgurun Carl B Hamilton som partistyrelsens talesman hävdade vid debatten om fri invandring på folkpartiets landsmöte. Att människor, som redan bor i EU-området, numera också kan röra sig utan att behöva visa pass vid gränser, som de redan tidigare kunde röra sig över utan extra tillstånd, är visserligen bekvämt men inte uttryck för en framgångsrik liberal invandringspolitik. Och priset för denna enklare gränspassering är en ohyggligt grym och monstruös yttre gränskontroll.

För den som flyger i sin buisness-class till och från Bryssel kan Schengen givetvis te sig som ett uttryck för det öppna liberala samhällets framsteg. För den som t ex på Münchens flygplats återvänder till Schengenland från t ex Sarajevo, framstår verkligheten som mycket mer brutal. Redan vid flygplanstrappan står gränspolisen och gallrar ut dem som inte ser ut som EU-medborgare och vars ID-handlingar ska granskas nogrannare. Där går de vita västerlänningarna åt ett håll och de mörkhyade åt ett annat håll. Att en och annan av de mörkhyade är lika mycket EU-medborgare som Du och jag är en annan sak. Den schikanen får de tåla för att vi ska få resa utan pass inom Fästning Europa.

När jag som 17-åring sommaren 1964 med tågfärjan från Trelleborg på väg till Berlin nådde hamnen i Sassnitz i det kommunistiska DDR, blev schocken överväldigande. Tungt beväpnade gränssoldater sökte i strålkastarnas sken med hjälp av skräckinjagande schäferhundar efter dem som ”olagligt” sökte ta sig över gränsen mellan öst och väst. I timmar vandrade jag längs muren i det delade Berlin och stannade till i vördnad framför blommorna, som markerade minnet av dem som stupat på väg till friheten. Det delade Europas gränstrakter var överallt förseglade och bevakade av samma stålkastare, vakthundar och skjutberedda gränssoldater. Många som sökte sig på väg mot friheten i väst fick plikta med sina liv. En del utan att vi någonsin fick vetskap om det, eller att några blommor hedrade deras frihetslängtan.

Tolv år efter murens fall i Berlin är gränserna mellan öst och väst, nord och syd i Europa lika hermetiskt tillslutna. Samma minutiösa gränskontroll. Samma strålkastare sveper dygnet runt längs gränserna på jakt efter dem som söker ta sig över. Samma gränspolis och samma skräckinjagande vakthundar. Återigen samma strävan att hindra människor att ta sig in i Västeuropa. Men denna gång är det inte kommunistiska regimer i öst utan EUs regeringar i väst som bygger allt högre murar. Och frågan är om inte fler människor fått sätta livet till i sina desperata försök att ta sig över gränsen in i EU de sista tio åren, än som offrade livet i sina försök att ta sig in i det fria Europa från det kommunistiska förtrycket i öst under fyrtio år av kallt krig.

Formellt sett var Schengensamarbetet tänkt som ett instrument för att harmonisera gränskontrollerna för att möjliggöra det gränslösa EU-samarbetet. Att ha samma regelverk för yttre gränskontroll är i sig inte särskilt dramatiskt men väl praktiskt, när man avskaffar den inre gränskontrollen. Men den harmoniseringen kan i prinicp läggas på vilken nivå som helst, bara den är just harmoniserad.

Det som fullständigt präglat det nu femtonåriga Schengensamarbetet är emellertid den allt mer desperata kamp att hålla invandrare från den fattigare världen utanför EU, som praktiskt taget alla EU-regeringar ägnar sådan kraft åt. Och då blev Schengenregelverket ett mer än välkommet instrument. Inte mindre välkommet, då det dessutom i de mer högtidliga festtalen kan ges sken av att vara motiverat av den välmenta strävan att göra det ännu lättare för EUs medborgare att röra sig fritt inom EU.

När jag hösten 1991 som nybliven statssekreterare för flykting- och invandrarfrågor kastades in i otaliga informella (d v s utan offentlig rapportering om innehållet) möten om invandrings- och asylpolitiken i Europa, var den polisiära kampen mot ”illegala” invandrare det enda som avhandlades. Längst gick man inom just Schengensamarbetet. Deltagarna där var nästan uteslutande höga polisofficerare från Schengenländerna. När jag i dessa sammanhang t ex förklarade att man inte bara kunde införa visumkrav mot alla flyktingproducerande stater, konstaterade förvånade europeiska kolleger, att så brukade inte (s)venska regeringar agera.

Romfördraget från 1957 syftade till ”att eliminera de gränser som delar Europa”. I den omfattande utvidgning av EU som nu förbereds, är nog inget mer påtagligt än de murar som reses mellan de stater som får komma in i EUs gemenskap och deras grannländer som blir kvar utanför. Som bl a visas i studier av den brittiska forskaren Heather Grabbe – t ex i ”Extending Schengen: Europe’s ´micro-security’ agenda” i det brittiska Royal Institute for International Affairs kvartalstidskrift International Affairs 3/2000 – har EU ägnat enorma insatser av både ekonomisk och personell karaktär till att bygga upp gränskontrollsystem i ansökarländerna av ”bästa” Schengenart.

Ingen är välkommen in i den Europeiska Gemenskapen, som inte först kan göra alldeles troligt att ingen oönskad kan ta sig in genom den nya medlemsstaten. Priset är nya, höga gränsmurar mellan europeiska stater i öst som traditionellt utgjort Europas interna transitområden. Här tog sig hundratusentals östjudar ut på väg till USA eller Palestina undan förra sekelskiftets ständiga pogromer. Den dörren stängs nu effektivt i Romfördragets anda att ”eliminera de gränser som delar Europa”.

Det är intressant att notera att europeiska socialdemokrater, inte minst i norr, blir så moraliskt indignerade över att förlora regeringsmakten till borgerliga partier som i Österrike och nu senast i Danmark med hänvisning till deras mer eller mindre öppet främlingsfientliga agitation. När jag som statssekreterare i början av 90-talet deltog i informella möten om europeisk asylpolitik, var det den österrikiska regeringen som gick längst i hysteriska krav på att få stopp på flyktinginvandringen. Den regeringen var ledd av - socialdemokrater.

Det har aldrig i modern tid varit så svårt för flyktingar att söka asyl i EU som år 2001. Och det är en direkt och fullt avsiktlig följd av den ständigt skärpta asylpolitiken från regeringar ledda av socialdemokraterna Toni Blair, Gerhard Schröder, Lionel Jospin, Paavo Lipponen, Poul Nyrup Rasmussen och Göran Persson. När svenska liberaler sjunger den brittiske premiärministern Toni Blairs lov, hyllar de den man som kanske mer än någon annan medverkat till att Fästning Europas murar är så höga som de är i dag.

När 56 kinesiska invandrare kvävdes till döds i en container på väg till Dover, var det förvisso ett resultat av mäniskomugglares förakt för människoliv. Men det var framför allt ett resultat av förtvivlade människors hopplöshet inför ett allt mer hermetiskt stängt Europa. I Toni Blairs Storbritannien gör politikerna ingen skillnad på asylsökande på flykt undan förföljelse, tortyr och dödshot och ”illegala” invandrare. De är ju alla ”illegala”, därför att Schengenland inte medger något legalt sätt att ta sig in och söka asyl. Att Storbritannien inte är med i just Schengenarrangemanget gör i detta fall ingen skillnad för en asylsökande, som skulle försöka sig på den ”legala” vägen.

När Toni Blair och de andra socialdemokratiska regeringscheferna i EU driver desperata flyktingar och invandrare i armarna på flyktingsmugglare gråter de krokodiltårar. Människoföraktande människosmugglare ska bekämpas. Men det som Toni Blair och andra vill förhindra är inte att ”illegala” invandrare far illa, utan att de med hjälp av människosmugglare fortfarande kan ta sig igenom den allt högre muren kring Fästning Europa, som de själva rest.

Man drar sig inte för att miskreditera människosmugglare för att de gör grova pengar på desperata människors hopplöshet, att de också är djupt indragna i den luckrativa människohandeln av kvinnor från öst och syd till sexhandeln i väst och norr. Men ju mer Toni Blair och hans kolleger sluter gränserna till Europa, desto mer utlämnade blir de utestängda just till människosmugglare som tar allt mer betalt för de allt högre risker de tar som en följd av allt hårdare tag mot människosmugglare. Utan gränser inga människosmugglare.

Och pengar och vinstintressen spelar i detta fall ingen roll. Många judar som flydde Tredje Riket fick betala dyrt för att ta sig ut. Det var tur att de fick den hjälpen ut, oavsett hur mycket den kostade. Som den brittiske journalisten Jeremy Harding så riktigt framhåller i den välskrivna boken ”De ovälkomna. Flyktingar vid den rike mannens port”, är det samma smuggelsyndikat (snakeheads) som transporterar kinesiska kvinnor till en slavliknande tillvaro i den rika världens sexhandel som lotsade dissidenter från massakern på Himmelska Fridens Torg i Beijing den 4 juni 1989 till friheten. Kanske också som ”hjälpte” de 56 i Dover ut ur hopplöshetens fattigdom i det kommunistiska Kina.

Det kan tyckas vara en paradox, att de som så starkt förespråkar frihandel, fri rörlighet av kapital, varor och tjänster i EUs huvudstäder är så vettskrämda inför tanken på fri rörlighet för människor. För varken Carl B Hamilton eller någon annan av dessa förespråkare för fri rörlighet gör kraven på frihandel, fri rörlighet för kapital, varor och tjänster halt vid EUs gränser. Tvärtom ju förr den kan spridas till världens fattigare länder desto bättre. Här spelar inga skillnader i konkurrensvillkor någon roll. Men fri rörlighet för människor, det ligger bortom en hypotetisk horisont i fjärran. Hur skulle det fungera rent praktiskt? Det skulle ju kunna bli som i Rinkeby, som någon mot bättre vetande skulle kunna slänga ur sig.

Lennart Rohdin
statssekreterare för flykting- och invandringsfrågor 91-93
« tillbaka
www.rohdin.nu