| Debatt ang Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv (SfU96/97:5) Torsdagen den 5 december 1996 Lennart Rohdin (fp) |
|
||||||||||||||||||
| Herr/fru talman, Svensk flyktingpolitik har kapsejsat. I samband med utvisningen av familjen Sincari i vintras frågade många ärliga människor mig: Hur kan Ingvar Carlsson tillåta att detta sker? Efter Schakiris självmord för ett par veckor sedan frågade samma människor: Hur kan Pierre Schori tillåta att detta sker? Det är inget konstigt alls. Det är i allt väsentligt följden av socialdemokratisk flyktingpolitik, även om utlänningsbyråkraterna ibland är lite väl fyrkantiga. Det går en röd tråd från det att regeringen i mitten av 80-talet förhandlade med diktaturens kreatur i Polen och DDR om att ta hand om asylsökande som var på väg till Sverige. Därefter inleddes ett samarbete med andra västeuropeiska regeringar för att kunna hindra asylsökande från att nå fram och söka asyl i Västeuropa. Luciadagen 89 sattes utlänningslagen ur spel, för att Sverige höll på att dränkas av 5.000 asylsökande turk-bulgarer. Den socialdemokratiska solidaritetspolitiken höll på att rämna. För att undvika att behöva skylta med upprörande utvisningar gällde det att se till att de asylsökande inte kommer in i vårt land. Då behöver ingen få veta, att vi skulle ha sänt iväg dem. Inför valet 91 presenterades en proposition utan konkreta förslag, men där den kommande allt mer restriktiva politiken skulle skylas över under rubriken ”Aktiv flykting- och immigrationspolitik”. Kapitulationen inför en växande flyktingkritik framgick tydligt valrörelsen 91, då landets statsminister konsekvent undvek att ta debatten med Ny Demokrati. Den togs av den liberale partiledaren. Förlorade s-röster till Ny Demokrati bidrog ändå till regeringsskiftet. Detta fick inte upprepas. Den folklige Leif Blomberg fick i uppdrag att mejsla ut den restriktiva flyktingpolitik, som han hösten 1994 fick i uppdrag att genomföra i den nya regeringen. Den flyktingpolitiska utredningen genomdrevs i expressfart. Beställningsjobbet var ju i själva verket redan avklarat av Blomman före valet. Den olycksaliga Sincariaffären lade krokben för invandrarministern och budet att till slut med stöd från (m) och (c) stadfästa det som förberetts i över 10 år gick till Pierre Schori. I dag står vi med facit i handen. Varför vara förvånad? Propositionen bygger i allt väsentligt på betänkandet ”Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv”. I svensk liksom europeisk debatt har länge gjorts en medveten sammanblandning av flyktingar och invandrare i största allmänhet. Genom att antyda att asylsökande kommer från fattiga länder vill man skapa intrycket att de asylsökande huvudsakligen är ute efter en bättre ekonomisk och social situation. Så skapas den politiska grunden för att göra asylpolitik till en del av den allmänna invandringspolitiken. Genom att ändra rubriken till ”Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv” fullbordar den regeringen sin politik. Asylrätt måste hållas isär från allmän migrationspolitik. Herr/fru talman, Tvärtemot vad som hävdas har antalet asylsökande från huvudsakligen länder i tredje världen varit förhållandevis konstant i Västeuropa under hela 80-talet. Det har pendlat mellan 100.000 och 250.000 med ett genomsnitt på mellan 150.000 och 200.000. Antalet asylsökande från de traditionella flyktingproducerande länderna i tredje världen har inte ökat sedan dess. Först med kommunismens fall och de nationella sönderfallsprocesserna i Central- och Östeuropa samt i det forna Sovjetväldet uppstod från 88/89 en kraftig ström av asylsökande från dessa länder. Bl a som följd av att människor fick möjlighet att ta sig ut ur hemländerna. Den förklaras också av att dessa människor till en början saknade tilltro till den plötsliga frihet som uppnåtts. Asylströmmen från de forna kommuniststaterna har upphört. Det stora antalet asylsökande till länder som Sverige, Danmark och Tyskland under 90-talets första år hänförde sig nästan helt till kriget i det forna Jugoslavien. För första gången sedan andra världskriget fördes i Europa ett krig som drev åtskilliga miljoner människor på flykt. Lika lite som flyktingtoppen efter den ryska inmarschen i Budapest 1956 utgör Jugoslavienkrigets flyktingströmmar från 1991 en allmän trend i asyl- och flyktingpolitiken, vare sig i Sverige eller i Europa. Därför är antalet asylsökande nu åter nere på eller rent av under de nivåer, som gällde under större delen av 80-talet. Varje människa som tvingas i flykt är ett stort problem. Problemet i europeisk flyktingpolitik är inte att Europa inte har resurser att ta sin del av ansvaret för världens flyktingar, utan att det finns för få rakryggade politiker som vågar tala om hur det verkligen är. Herr/fru talman, Att värna asylrätten i Sverige och i Europa kan aldrig ersättas med aldrig så kraftfulla åtgärder i andra avseenden. Genom att enskilda länder gör sin asylpolitik mer restriktiv görs inte skyddsbehoven mindre omfattande. De asylsökande skyfflas bara runt mellan olika stater och främts till dem, som relativt sett söker föra en liberal asylpolitik. I längden förmår inget land stå emot en nedåtgående spiral, när andra höjer tröskeln för asylsökande att överhuvud få sina skyddsbehov prövade. Jag skall gärna erkänna, andra kommer säkert att påpeka det, att folkpartiet var med att sommaren 1993 ge 60.000 bosniska flyktingar asyl i Sverige samtidigt som visumtvång infördes. Med över 100.000 krigsflyktingar från det forna Jugoslavien i vårt land, samtidigt som nästan alla Europas demokratier stängde sina gränser, blev uppgiften för stor politiskt. Vi tar ansvaret för det, men det är inget beslut som vi känner någon stolthet över. Socialdemokratiska regeringar brukar stänga dörren inför tiondelen så många flyktingar och hävda, att det är självklart att göra så. Frågan om asyl skall prövas individuellt för den enskilde på hans eller hennes egna meriter. Den asylsökande är just en enskild individ som oavsett etnisk, nationell, politisk eller religiös hemvist skall bedömas som en enskild individ och inte som medlem av en grupp. Den enskilda människan har sina egna värderingar och prioriteringar. Det som är naturligt och självklart för den ene kan vara helt fel för dennes landsman, tros- eller åsiktsfrände. I flyktingpolitiken får vi aldrig förlora den enskilda människan ur sikte. Herr/fru talman, En samordnad politik för att förebygga eller undanröja orsaker till flykt och påtvingad migration skall vara ett viktigt inslag i Sveriges internationella agerande. Men, det handlar om utvecklingsskeenden på mycket lång sikt. Dessa insatser kan inte ställas mot en generös behandling av asylsökande. Svenskt bistånd skall i hög grad riktas till de fattigaste länderna och endast i liten utsträckning till de länder, varifrån det stora flertalet asylsökande från tredje världen till Europa kommer. Det är ingen tillfällighet att regeringens förslag i detta avseende förs fram av det statsråd som signerat den största neddragningen av svenskt u-landsbistånd. Socialdemokratisk solidaritet är tillväxtbetingad - såväl på hemmaplan som internationellt. Antalet som söker asyl i Europa är litet i förhållande till det stora antalet flyktingar i tredje världen. Oavsett om antalet asylsökande i de rika länderna varit stort eller ej, har det alltid varit svårt att uppbringa tillräckligt ekonomiskt stöd för bistånd till de många flyktingarna i tredje världen. Att stärka insatserna för de många flyktingarna, som aldrig når de rika länderna i väst, får aldrig tas till intäkt för en mer restriktiv asylpolitik i våra länder. Stöd i närområdet har varit alltför eftersatt. I den mån ökade hjälpinsatser minskar antalet, som ser sig tvingade att ge sig iväg och söka skydd längre bort är det givetvis mer än välkommet för den enskilde. Ökat stöd i närområdet får emellertid inte heller vara ett skäl att göra det svårare att söka asyl i Sverige. Herr/fru talman, Att tvingas lämna sitt hemland är för många flyktingar och deras anhöriga ett svårt beslut med följder för den enskilde, som kan vara mycket svåra att hantera. För många framstår möjligheten att återvända hem som helt otänkbar. Så var fallet för alla dem som flydde undan kommunismen fram till 89. För andra åter är längtan att, i en inte alltför avlägsen framtid, kunna återvända hem till ett land, där det åter blivit möjligt för dem att leva utan hot, det som gör tiden i asyl möjlig att uthärda. Viljan och förmågan att förverkliga drömmen om ett återvändande beror till sist alltid på hur situationen i hemlandet förändras. Det kan aldrig förutses. Till flyktingskapet hör både att den, som aldrig trodde på en återkomst, ändå kan få uppleva den möjligheten och att den, som varit helt inriktad på att återvända hem aldrig får möjligheten, eller om den ändå kommer visar sig inte kunna återvända hem. Stöd till återvandring för den som så önskar måste alltid ingå i en human flyktingpolitik. Viljan att återvända är individuell och varje återvändarpolitik måste fullt ut respektera den enskildes valfrihet. Det samhälle som tar emot flyktingar måste också vara berett att låta dem stanna. Konjunkturskäl får aldrig vara orsak till att stimulera ett ökat återvändande av flyktingar. Herr/fru talman, Ansvaret för flyktingströmmarna bör fördelas mera jämnt mellan Europas stater. Det förutsätter att flyktingpolitiken förs till de områden där majoritetsbeslut kan tillämpas. Inte minst flyktingkatastrofen i det forna Jugoslavien har visat på frånvaron av en gemensam europeisk asylpolitik. Asylrätten på Genève-konventionens grund måste värnas inom ramen för denna. Den måste kompletteras för att också ge skydd t ex i massflyktsituationer. Asyl-praxis varierar mellan EU-länderna. Successivt har flyktingpolitiken stramats åt i hela Europa. En samordning av medlemsstaternas minimiansvar är därför nödvändig, för att åtminstone några länder i praktiken skall kunna bedriva en mer generös flyktingpolitik. Det får inte bli så att de minst generösa länderna sätter normen. Detta måste prägla tillämpningen också av Schengen-avtalet och den s k Dublin-konventionen. Herr/fru talman, Propositionen innebär sammantaget att svensk flyktingpolitik blir snålare och att färre människor kommer att få skydd i Sverige. Folkpartiet avvisar regeringens förslag till ny flyktinglagstiftning. Det kommer tyvärr alltid att finnas flyktingar - människor som är i behov av skydd. Utgångspunkten för varje flyktingpolitik måste därför vara att värna asylrätten - rätten att söka skydd i annat land än det vederbörande flytt ifrån. Vi är inte beredda att medverka till att skyddsbestämmelserna i utlänningslagen urholkas eller inskränks. Människor med behov av skydd skall kunna få fristad - också i Sverige. En återgång till en vidgad tolkning av Genevekonventionen som grund för beviljande av flyktingskap i Sverige är ytterst välkommen. Därigenom kan åtskilliga som fått stanna som krigsvägrare eller de facto-flyktingar få full konventionsstatus. 13 december-beslutet visar emellertid, att ett skyddsbehov kan finnas för dem som faller under dessa kategorier, men som inte kan få konventionsstatus ens med en vidgad tolkning. Vi avvisar därför förslaget att avskaffa de facto-flykting- och krigsvägrarbegreppen i utlänningslagen. Likaså avvisar vi förslaget att avskaffa möjligheten att bevilja uppehållstillstånd av politiskt-humanitära skäl. Vilka grupper är det som fått skydd i Sverige, och som inte borde ha fått det? Kan majoriteten ge besked om det idag? Viseringspolitik ingår i kontrollen av invandringen till Sverige. Rätten att söka asyl får däremot inte inskränkas, genom att viseringstvång införs för att hejda asylsökande från att nå fram till Sverige. Det finns många skäl till varför en asylsökande på flykt från ett avlägset land inte alltid uppträder fullt ut så som den svenske utlänningsbyråkraten förväntar sig. Dokumentlöshet, nya, ändrade eller felaktiga uppgifter kan också ha sin naturliga förklaring. Invandrarverkets jakt på människor som beviljats uppehållstillstånd efter att ha lämnat felaktiga uppgifter visar på kollisionen mellan två skilda världar. Här måste regeringen snarast återkomma med förslag, som innebär att möjligheten att återkalla tillstånd i sådana fall preskriberas inom rimlig tid. Herr/fru talman, Under senare tid har barns rättigheter kommit att stå i centrum efter en rad utvisningsbeslut, som på olika sätt drabbat inblandade barn. Myndigheterna har visat en påtaglig okänslighet och gjort stelbenta regeltolkningar, som i ett humanitärt perspektiv fått upprörande följder. Det måste vara fullständigt oacceptabelt att familjer splittras i samband med avvisning. FN:s konvention om barnets rättigheter ratificerades av riksdagen 1990. Man förutsatte då, att barnkonventionen skulle tillämpas av myndigheterna, och så har i stor sett skett med ett viktigt undantag. Vid beslut enligt utlänningslagen har barnkonventionen ofta inte beaktats - som om barnkonventionen inte gäller för asylsökande barn och barnfamiljer. Då är det inte förvånande, om misstankar uppstår, att myndigheter och regering vägrar låta barnkonventionen få genomslag i asylpolitiken och utnyttjar otydligheten i regler och ansvarsfördelning. I direktiven till både Flyktingpolitiska kommittén och Barnkommittén ingick att granska om och hur myndigheterna beaktat barnkonventionen vid tillämpning av utlänningslagen. Detta har inte skett - enligt uppgift p.g.a. tidsbrist. Riksdagen skall nu fatta beslut i frågan utan att den allra viktigaste informationen tagits fram. Nu återstår bara att ge regeringen bakläxa om barnkonventionen. Nuvarande ordning i asylprövningen med statens invandrarverk och utlänningsnämnden har tjänat ut. Den står som symbol för en utbredd misstro mot hela flyktingpolitiken. Rättssäkerhet och tilltro till asylhanteringen kräver nu att den görs om till en process under mer domstolsliknande former, där renodlade tvåpartsförhandlingar förs med den asylsökande närvarande. Regeringen bör återkomma med förslag härom. Herr/fru talman, Jag yrkar bifall till reservation 3, mom 5, 14, 32, 58, 62 och 69, reservation 9 mom 34 samt reservation 14 mom 4. Lennart Rohdin (fp) |
|||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||