» tillbaka
Varför jublar legaliseringsivrarna?

Artikel i Narkotikafrågan, 4/2003
Det är påtagligt, att så många av dem, som nu engagerat stödjer förslaget från regeringens narkotikasamordnare Björn Fries att permanenta sprututbyte i hela Sverige, så sällan synts i narkotikadebatten tidigare. Inlägget från vänsterkvinnorna Sevefjord och Olofsson är också påtagligt innehållslöst på förslag för att bekämpa narkotikan.

Det upprepar som alla andra sprututbytesförespråkare att målet ett narkotikafritt samhälle ligger fast. Det är samma Orwellska nyspråk som regeringen använder, när den förklarar att den generösa flykting- och den solidariska biståndspolitiken ligger fast, fast det är precis tvärtom. Fast å andra sidan är det ju just den politiken vänsterpartiet i riksdagen möjliggjort med det stöd till socialdemokraterna, som nu går in på sitt sjätte år.

Som alla andra sprututbytesförespråkare hänvisar Sevefjord och Olofsson till att Rikspolisen, Socialstyrelsen och WHO skulle förespråka sprututbyte. Det är ju särskilt pikant att just Rikspolisen blivit vänsterns sanningsvittne nummer ett. Den som läser Rikspolischefens remissyttrande ser, att han utan något argument på en rad tillstyrker förslaget från Björn Fries. Och detta sker samtidigt som praktiskt taget alla narkotikapoliser på fältet går emot.

Socialstyrelsen har i tre utvärderingar just kommit fram till att det inte går att bevisa någonting med den försöksverksamhet, som bedrivits i Malmö/Lund i snart tjugo år. Det gäller såväl smittspridning som om fler narkomaner kunnat botas. Vad Socialstyrelsen framför allt önskar är ett besked om försöksverksamheten ska avbrytas eller om den ska permanentas. Och det är något helt annat.

Hänvisningen till WHO kan tyckas signifikant. Men, kan någon visa på att WHO analyserat den svenska situationen i förhållande till att vi i vårt land bedrivit en väsentligt annorlunda och betydligt mer restriktiv narkotikapolitik än de flesta andra europeiska länder? Att förorda sprututbyte i länder, där man redan tolererar ett utbrett narkotikabruk är något helt annat.

En läsning av remissmaterialet visar att det är myndigheter som Folkhälsoinstitutet och Statens Institutionsstyrelse SiS som lämnat mer omfattande och innehållsrika remissvar. Och de svaren går i helt annan riktning. Men, det passar varken Sevefjord eller Olofsson eller någon annan av de plötsliga sprututbytesentusiasterna.

Idag dör årligen tre missbrukare av HIV medan 350 dör av sitt missbruk. Varför är det så mycket allvarligare att dö av HIV än av en överdos eller av en oren dos? Jag kan förstå att man i mitten av 80-talet, när man levde i skräckscenariot med en AIDS-epidemi, såg sprututbyte som en metod värd att pröva. Risken för denna AIDS-epidemi saknas idag helt i vårt land - både där man haft sprututbyte och där man inte haft det.

Självklart kommer knappast någon att ledas in i sina första kontakter med knark p g a rena sprutor. Men, som bl a SiS pekar på, så kan det underlätta övergång från ickeinjicerande narkotika till injicerande. Vissa tecken tyder på att detta redan är en erfarenhet i Finland.

Men framför allt är det naturligtvis så, att om samhället visar att man vill ingripa och reducera riskerna för tunga narkotikamissbrukare, när de nu ändå missbrukar narkotika, så bidrar det till helt felaktiga signaler till de allt fler ungdomar som möter en alltmer tillåtande attityd gentemot narkotika i samhället.

Att legaliseringsivrarna jublar över det nyvaknade intresset för att normalisera sprututbyte är inte konstigt. Sverige har alldeles för länge fått föra sin kamp mot varje narkotikatolerans. Om man för att undvika HIV-smitta bland tunga narkotikamissbrukare vill tillhandahålla rena sprutor, så är väl nästa logiska steg att tillhandahålla ren narkotika, så att missbrukarna slipper riskera död p g a överdos eller oren dos. Det är inget vulgärargument, utan något som legaliseringsivrare runt om i Europa redan förordar.

Lennart Rohdin
Landstingsledamot (fp)
Stockholms läns landsting
Delegat (fp), FNs särskilda session mot narkotika 1998
» tillbaka
www.rohdin.nu