» tillbaka
Sprututbyte nu?

Tidningen NU, 35/2003

Inför FN-mötet i Wien om narkotika skrev folkhälsominister Morgan Johansson att ”Sveriges linje ligger fast. Kampen mot legaliseringsivrarna fortsätter.” Han deklarerade stolt att ”Sverige betraktas med rätta som ett av de länder som har en mycket restriktiv syn på narkotika.” och sade sig ”hoppas kunna bidra till att mota drogliberalerna och lyfta fram den svenska restriktiva synen på narkotika.”

Samtidigt förklarade Ted Goldberg på ett möte med ”de organiserade narkotikaliberalerna” i Wien att Sverige - den sista bastionen i den restriktiva kampen mot narkotika - börjat vackla. Med andra legaliseringsivrare gick han i ett öppet brev i New York Times inför FNs särskilda session mot narkotika 1998 till samlad attack mot den restriktiva narkotikapolitiken. Skälet till segervissheten är förslaget från regeringens narkotikageneral Björn Fries att permanenta den svenska sprututbytesverksamheten.

I höst väntas Morgan Johansson föreslå en permanentning i hela landet av den verksamhet som bedrivits på försök i Lund-Malmö sedan mitten av 1980-talet. Den tillkom som en nödlösning inför en befarad annalkande HIV-epidemi bland tunga narkotikamissbrukare i den av undergångsstämning präglade första tiden av den globala HIV-epidemin.

En förutsättning för försöket var att det utvärderades noga. I sitt remissvar på Fries’ förslag skriver Socialstyrelsen att man efter tre olika utvärderingar – 1988, 1993 och 2001 - varken kan belägga om verksamheten haft betydelse för att hindra smittspridning vare sig av HIV eller hepatit eller om den bidragit till att fler tunga missbrukare kunnat botas. Det saknas varje belägg utom allmänna ej prövade hypoteser för att verksamheten haft avsedd effekt.

Andra som tillstyrkt Fries’ förslag är BRÅ och Rikspolisstyrelsen. Världshälsoorganisationen WHO har, vilket påstås ibland, inte uttalat sig om sprututbyte i Sverige. BRÅ uttalar sig ”med utgångspunkt från eventuella konsekvenser på brottsligheten och tryggheten” och landar sedan i att sprututbyte ”kan vara ett viktigt instrument i ett smittskyddsperspektiv.”

Trots att landets narkotikapolisenheter med något undantag i sina svar till Rikspolischefen Sten Heckscher avstyrker Fries’ förslag, nöjer denne sig med att på ett par rader konstatera att han finner förslaget ”vara väl avvägt och ställer sig bakom detta.” Heckscher tillhörde samma generation flumradikala studenter på det röda 60-talet som i ord men ofta också i handling förordade legalisering av narkotika - en del av dem alltjämt.

Mot Fries’ förslag står en samlad opinion av de frivillig- och anhörigorganisationer som dagligen för en ojämn kamp mot fortsatt utbredning av narkotikamissbruket liksom de allra flesta av landets narkotikapoliser. Folkhälsoinstitut visar i sitt remissvar att smittspridningen inte varit lägre i Lund-Malmö än på andra håll, där man inte haft sprututbytesprogram.

Statens institutionsstyrelse - vård av vuxna missbrukare och ungdomar (LVM/LVU) - kräver utvidgad försöksverksamhet och vetenskaplig utvärdering. Institutionscheferna vid LVM-hemmen och några ungdomshem som lämnat synpunkter ”är genomgående negativa till sprututbyte.” De anser ”att man ger narkomaner redskap och legitimitet för att kunna missbruka” och att ”Fria sprutor kan underlätta för den enskilde att övergå från oralt missbruk eller rökning till injektionsmissbruk.”

Finland har nyligen gått samma väg som Fries förordar. Där har fria/rena sprutor redan ett värde på marknaden. Idag är drogmissbruk i hög grad blandmissbruk av allt fler preparat. Missbrukare i akut behov av en kick får av sin dealare veta att det ”vanliga” preparatet är slut, men att annat finns som kan injiceras. Den som undvikit injicerande preparat av smittorisk ges nu av dealaren tillgång till fri/ren spruta och kan ”riskfritt” ge sig in på tyngre droger.

Den restriktiva svenska narkotikapolitiken har nedrustats på alla fronter under 90-talet, medan drogmissbruket ökat lavinartat. Att försvara sprututbyte med att politiken ligger fast, är samma Orwellska nyspråk som när regeringen förklarar att den generösa flykting- och den solidariska biståndspolitiken ligger fast.

Vid landsmötet i höst ställs frågan på sin spets. Varför nu permanenta en nödlösning på ett skräckscenario från 1986, när antalet nya HIV-fall idag är så lågt - också överallt där man inte har sprututbyte? Idag dör årligen 3 missbrukare av HIV men 350 av sitt missbruk. Varför ställa sig bakom något som alla legaliseringsivrare triumferande välkomnar men praktiskt taget alla som arbetar nära och på fältet mot missbruk avvisar?

Lennart Rohdin, Gräddö
Delegat (fp), FNs särskilda session mot narkotika 1998
» tillbaka
www.rohdin.nu